I say that I embrace my laziness but that is not to say that I just accept that it’s there and that I have to live with it. It is not saying that I like it either, but that I have come to use it to what I believe is my advantage, and especially come to find ways to work around it. You could call it tricks to make myself less lazy. One of those tricks is using a calendar, but another more important trick is what I want to talk about in this post.

Diversity is a keyword in my life. I like to do many different things, see different places and have many different experiences as all people do. But diversity is the opposite of focus, which I believe is key to doing things efficiently and well. To lead a good life one needs diversity, to accomplish and achieve one needs focus. Diversity and focus ties in deeply with my laziness. Being lazy is clearly counterproductive to being focused, but it helps me to be diverse. Laziness breaks focus and allows me to pursue other interests, but it also forces my brain to be occupied by just the important things. As I said: the laziness makes me easily forget that which I don’t really care about.

The laziness thus brings up two clear disadvantages in my life. Sometimes I need to be very focused for long periods of time and sometimes I need to remember things that aren’t necessary to my immediate survival and happiness, like meeting with my mother or other recreational and social interactions. It makes me happy but my brain doesn’t always deem it important enough to remember.

The remedy for loosing focus was very hard for me to track down, but I think I have found it. I found it trough experiencing real pressure from school and work where focus is crucial. The solution, while taking around 20 years to find, is really very simple and can be expressed in the word Extremism. Do everything to the max. Need that report written? Spend 15 hours straight writing it. Now this sounds very much like the reasonings of a procrastinator, and in part it is. To me, procrastination and laziness are synonymous. The difference is that the word procrastination suggests that the task is not one the procrastinator wants to do. I want to do many things but am just too lazy to actually do them.

I’ll give you an example of something I would not have accomplished without extremism and that is not, in my definition, procrastination. I managed to exercise daily for three months in 2009 because I did it to the max, making a challenge of it and working out an hour a day. When I’ve tried working out before with the regular twice a week schedule I end up breaking the schedule and finally quitting after just a couple of weeks. My laziness sort of pushes it out of my mind and makes me forget that it’s important to me, effectively making it unimportant for me. Extremism makes me accomplish things I would otherwise not pursue at all.

People tend to call me disciplined recently, which spurred this post. If they could see the real me, the 13-14 year old Fredrik that still lives inside me, or just see my room, they would realize that discipline is the wrong term to use. I am anything but disciplined. When you see someone spending 12 hours in school 7 days a week, discipline is usually the word that comes to mind. Extremism is the word that comes to my mind. I just know it has to be done and the only way I can do it is to the extreme or it wouldn’t be done at all.

Extremism also helps out with diversity. I have tried combining school and work in an effective manor, but I can’t do it without starting to feel worn out and like I’m not producing good enough results in either thing. But by doing things to the max I’m able to finish one thing in half the time, way ahead of schedule so that I am subsequently focused on the second thing. Extremism makes me in this case be able to do two things instead of just one.

Extremism is what keeps my life going sometimes, shutting of my brain except the one part that needs to focus on the task at hand.

I could continue this post for another thousand words just defining the difference between extremism and discipline. But then no-one would read it, so I wont. I hope I’ve managed to get some sense across of what it is that makes me be able to stay focused even though I’m lazy, and that the laziness actually helps me to unfocus and live.

Extremism is what makes me tick, not discipline.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

I det spåret fortsatte jag sen och tänkte:
“Vi har ju kvar så jävla många meningslösa saker från förr i tiden, kroppshår, naglar.. osv..”
“Hmm, dåligt självförtroende är kanske också en kvarleva från en tid mer lämpad för det.”

I dagens samhälle fyller dåligt självförtroende ingen funktion, eller “dåligt självförtroende” är väl kanske att ta i, men egenskapen att hitta fel med oss själva.
Men hur var det förr?

Borde det inte ha hjälpt grottmänniskorna att överleva om de upptäckte ett fel med sig själva som de hade kontroll över. Om de hade en nagel som var 4cm lång av någon anledning så kanske de såg detta och tänkte “men sådär borde det ju inte vara” och slipade ner den så att det var mer praktiskt. Detta borde rimligtvis ha hjälpt dem att överleva i det långa köret.

Problemet är att idag har vi inga defekter som hindrar oss att leva ett produktivt liv. De sakerna som skulle ansets olämpliga för 100 000 år sedan finns i största sannolikhet inte idag, men instinkten att hitta fel med oss själva ligger kvar.

Kanske är dåligt självförtroende en kvarleva av en gången tid, ett evolutionistiskt verktyg som vi inte slängt ut ur våran “bra-att-ha” låda än.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Premiss

Det finns 4 humör, dessa humören är enbart baserade på nuläget och tar inte hänsyn till framtiden.
Det vill säga det är “hur jag känner mig exakt just nu, utan betraktelse för hur min historia eller framtid ser ut”.

De fyra humören är dessa:
A. Jag har flickvän som jag känner mig stabil och trygg med.
B. Jag är ensam.
C. Jag är kär i någon (eller vill vara kär i någon).
D. Jag har flickvän som jag är ostabil och otrygg med. (Det vill säga flickvän jag “bråkar” med.)

Humören är rangordnade som skrivna ovan, överst är bäst.

Jag myntar ett begrepp som heter humörsenhet.
0 humörsenheter motsvarar ett medelläge, a.k.a. lagom.
1 humörsenhet motsvarar alltså ett ganska bra humör, 2 motsvarar väldigt bra osv..

Kruxet med formeln ligger här, men det är även här formeln görs personlig.
1 humörsenhet motsvarar olika starka känslor hos olika människor.

Min rangordning (det vill säga mina definitioner av ovan nämnda känslor) av ovanstående är följande.

Argument

Jag vill argumentera att känslor, oavsett antal humörsenheter och oavsett känsla kommer att minska i humörsvärde med tiden. Här kommer problem #2 med formeln, den är baserad på statistiskt värde.
Eftersom att formeln är baserad på psykologi är tyvärr statistiskt värde det enda värdet som är acceptabelt med modern teknik. Problemet här i ligger alltså således inte så mycket i att det är baserat på statistik, utan snarare att det är enbart baserat på min statistik, som dessutom bara är genererad från en person.

Men såhär ser ursprungsvärdena ut:
Det tog mig 6 månader att gå från b till c.
Humöret minskade alltså med 1 enhet på 6 månader, eller 1/180 humörsenheter per dag.

Formel

Som ni ser ifrån detta kommer en känsla klart och tydligt minska i en konstant hastighet.
I enlighet med:

Där x är given dag, y är humöret för given dag och m är ursprungshumöret.

Program (humor)

Jag tänkte med detta ge mig på att försöka skapa ett program som håller humöret på topp.
Det utgår ifrån att man i ett förhållande inte vill bråka särskilt ofta, men inte komma ner till en sådan punkt att man mår lika bra som om man inte skulle haft förhållandet, det vill säga man vill fortfarande vara glad att man har den andra. Eftersom i princip hela mänskligheten tar ordspråket “Omväxling förnöjer” på allvar, tänker jag göra detsamma. Jag påstår att vid känslobyte nollställs ursprungskänslan till sitt ursprungliga värde.
Tyvärr kan jag inte få indenteringen att funka, så det blir jävligt ful kod.

class kärleksliv{

glad_tillsammans() {
while y > 0 (x < 360)
happy times
x + 1
end
#när det har kommit hit har det gått ett år, detta är
#maxlängden det får gå i ett förhållande utan ett bråk.
goto ledsen_tillsammans()
}

ledsen_tillsammans() {
bråka
while problem != löst
prata strukturerat och diskutera genom känslor och behov
dagar_med_bråk + 1

If dagar_med_bråk > 30 then
goto ensam() #om man bråkade i mer än 30 dagar utan lösning kan man
end #nog säkert säga att förhållandet är slut tyvärr

end
goto glad_tillsammans()
}

ensam() {
while y > -1 (x < 180)
lev livet
x + 1
end
#när det har kommit hit har man varit singel i ett halvår
goto kär()
}

kär() {
prata med tjejen
while inget_visat_intresse
prata mer
dagar + 1
If dagar > 30 then
goto ensam() #inget visat intresse på 30 dagar visar ganska
#tydligt att hon inte är intresserad av dig, du är singel igen, men glad
end
end
#har du kommit hit så visade hon intresse
goto glad_tillsammans()
}
}

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Freud är grundare av den psykoanalytiska metoden inom psykologi och den går ut på att man sätter sig i en stol och babblar på om vad som helst, allting som kommer till hjärnan säger man och man pratar vidare från en sak till en annan utan ett speciellt mål och slutar inte förrän man blir för trött för att prata vidare.
Detta är ju i princip samma sak som “medvetandeströmmen” när man skriver.
Psykoanalytiska metoden används fortfarande i viss utsträckning idag och många anser att det kan hjälpa en väldigt mycket.

Jag tänkte testa skriva lite i form av stream of conciousness här, jag kan förvarna er redan nu att det förmodligen kommer bli svårt och jobbigt att läsa. Men jag tänkte hålla det rätt kort (ni behöver inte läsa det).

Detta kan vara jävligt jobbigt känner jag att bara skriva på utan att använda komma eller punkt eller något jag tror visserligen man får använda det men inte fan har man komma eller punkti huvudet eller har man det kanske jo nog fan har jag komma och punkt i huvudet jag stannar ju i min atankar och jag pausar och sådär jag tänker använda komma åtminstone för man pausar jutrots allt i tankarna och sådär, man gör det kasnske inte så jätteofta när man tänker i vanlgia fall men just nu är jag ju lite inne på att tänka i form av a tt skriva och då blir det ju gärna så att man tänker i form av text, jag tänker på rätt konstiga saker tror jag, jmina tankar förändras väldigt mycket beroende på vem jag är med för om jag är med emma tänker jag på ett sätt och om jag är med david på ett sätt också vidare, om man hade tänkt på samma sätt med alla borde detväl bli rätt skumt, eller tänker man alltid likadant, jag vet inte riktigt, jag önskar jag visste bättre själv vad jag tänkte och att jag kunde vara likadan med alla alltid för då visste man i alla fall hur man var och vad som hände med en ofast om ens tankar aldrig ändrades så skulle man ju liksom alltid veta hur man tänkte och man skulle aldrig ha några problem med något, eller ja kanske inte riktgit aldrig några problem för man skulle ju fortfarande tänka på samma sätt och ha problem med det men man skulle aldrig bli förvirrad av nya tankar eller någonting sånt som kom upp och man hade aldrig behövt vara rädd för att förlora någon för att man förändrades till något sämre men å andra sidan tror jag inte det är orsaken till att man förlorar vänner eller käresta utan det är nog mer för att man inte förändras och alltid är samma det blir rutin på något sätt och man fastnar i samma sak och alltid blir tråkigt, jag tyckte aldrig det var tråkigt att vara tillsammans med helena men jag tror hon tyckte jag var rätt tråkig mot slutet jag längtar efter att vara i ett förhållande igen för man är alltid så glad då ibland tittar jag på folk jag känner som är tillsammans med någon och är lite avundsjuk för att jag också vill ha någon som bara accepterar mig fullständigt för den jag är och älskar mig konditionslöst, men sen tänker jag att det ärr rätt skönt att vara singel också på ett sätt och då blir jag lite gladare men jag hoppas på att träffan ågon rätt snart även om jag ska till japan snart kommer vara borta och det kommer nog bli lite jobbigt för mitt liv kommer nog förändras en del när jag börjar skolan och sådär men jag vill ändå ha någon nu även om det bara är för en liten stund, det skulle vara så skönt att ha någon att kramas med

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Tills den frågan är besvarad så jag kan skriva det inlägget jag tänkte skriva egentligen får ni ett annat trevligt ord:

AFORISM		© Svenska Akademien, uppdaterad:2006-08-28 [Webbversionen är inte slutkorrigerad.]
SPALT:	[A400]	[tryckt år 1898]

---

UTTAL: f¹åris⁴m l. -or- I. -ωr- (afåri’ssm DALIN (1850)), r. (m. DALIN (1850)); best. -en; pl. -er.
ETYMOLOGI: [af t. aphorism, fr. aphorisme, af mlat. aphorismus, gr. ἀφοϱισμός af ἀφοϱίζειν, eg. begränsa, afskilja]0)


BETYDELSE: sats l. mening, som i (strängt begränsad l.) sammanträngd form, vanl. utan utfördt bevis, vill framställa ngt tänkvärdt; lärosats, tänkespråk, “tankespån”.

REDAKTIONSEXEMPEL: Det är från den grekiske läkaren Hippokrates‘ aforismer, som alla senare aforismer hafva sitt namn. HOLMBERG (1795, under aphorisme). Aphorismer och Paradoxer. (1824, boktitel). Må man icke anse förmätet, att vi på Linnés vis framställa vår åsigt i form af aforismer. FRIES Utfl. 1: 152 (1843).

• Pedagogik i aforismer (1872, boktitel).

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har gjort många påståenden genom tiderna som visat sig vara väldigt falska. Just nu tänkte jag inte dra upp några specifika exempel men ni har säkert exempel ni kan tänka på själva som ni själv har tillverkat.

Jag har genom tiderna försökt dra mig från att yttra påståenden som jag vet kan bli falska i framtiden. Alltså tidsbaserade påståenden, åtminstone de som grundar sig i väldigt långa tidsperspektiv (orden alltid och aldrig till exempel).
Detta är ett ämne som jag tillägnat mycket tanke, speciellt då jag var i ett förhållande och någon gång då och då råkade yttra ett av de här förbjudna orden.

Jag vill i följande text försöka bevisa att dessa uttryck inte är några man skall undvika, då påståendena inte förändras i validitet utan det är enbart förutsättningarna och omständigheterna som förändras.

Jag har kommit fram till att påståenden är mycket som matematiska formler.
Man ställer upp ett påstående baserat på ett antal variabler som man antar värdet på.

Detta betyder att jag kanske till exempel drar ett påstående som:
“Jag kommer aldrig såra dig”

Detta påståendet är baserat på en del variabler, vissa självklara och konstanta som vem ‘du’ är och innebörden av ‘aldrig’, vilket i ett normalt exempel innebär så länge som vi båda kommer att känna varandra.

Redan från grunden ser vi här att variabeln ‘du’ ses som en konstant. Under förutsättningen att människan man säger detta till förändras kan påståendet komma till att bli “falskt”. Till exempel om den personen man riktar sig till begår en hemsk handling mot en älskad eller om den personen man riktar sig till sårar en själv på något hemskt sätt först. I dessa fallen kan det ju på så sätt komma upp omständigheter då man faktiskt är tvungen att såra motparten.
Det finns ett oändligt antal exempel på hur människan man riktar detta till förändras och validiteten av påståendet ser ut att förändras.

Jag skall nu argumentera för att påståendet dock behålls sant, detta genom att visa ett kort exempel på en matematisk ekvation.

5 = Y + Z
5 är här påståendet, Y och Z är påståendets variabler som vi antar ett värde på.
I det här exemplet antar vi variablernas värde till;
Y = 3;
Z = 2;
Vi får alltså ett sant påstående där 5 = Y + Z.

Men om vi nu antar att personen vi riktar detta till, Y, förändras på ett av ett oändligt antal sätt till 4 kommer vi få konsekvensen att
5 != Y + Z

Vårt ursprunliga påstående stämmer alltså inte med de antagna värdena.
Men vårt ursprunliga påstående 5 = Y + Z är ju fortfarande sant, det är nämligen så att den här ekvationen har ett oändligt antal lösningar (om vi räknar med decimaltal).

Det är alltså de antagna värdena som är fel.

Vilken matematiker som helst skulle säga att 5 = Y + Z är en helt valid ekvation, men i fallet då vi har antagit värdena 4 och 2 på Y och Z blir ekvationen falsk.

Ekvationen är alltså grundläggande korrekt, våra antaganden är fel.

Detta innebär att oavsett vilket påstående vi gör i livet där påståendet innehåller ett antagande om framtiden, så kommer detta påståendets förutsättningar enbart vara statistiskt korrekta. Vi chansar alltså på att förutsättningarna kommer vara såhär.

I korta tidsperspektiv kan detta verka trivialt, men i påståenden som innehåller alltid och aldrig kommer vi alltid ha fel och aldrig ha rätt.

Varför skall vi då yttra dessa saker om vi alltid kommer att ha fel?
Jag visade tidigare att det inte är påståendet som är grundläggande felaktigt utan det är påståendets förutsättningar, det är våra antanden som är inkorrekta.
Därför ges alla typer utav dessa påståenden med en underförstådd överenskommelse.

“Jag kommer aldrig såra dig. [Under förutsättningen att varken du eller jag förändras]”

Så fort ‘du’ eller ‘jag’ förändras kommer påståendets förutsättningar förändras och våra antaganden är icke korrekta, detta lämnar påståendet meningslöst och det löses upp och är så kallat icke-gällande längre.
Om vi fortfarande anser, under de nya förutsättningarna, att påståendet gäller måste påståendet upprepas, om detta görs underförstått av båda parterna är detta alldeles utmärkt. Men om någon av vardera part betvivlar att påståendet gäller under de nya förutsättningarna måste det upprepas verbalt.
Om då i detta exempel jag fortfarande anser att jag inte kommer såra dig och ‘du’ betvivlar att detta gäller under de nya antagandena måste jag upprepa påståendet verbalt.
I den här handlingen av att upprepa utförs en aktion motsvarande att ändra siffran 5 i vår exempelekvation.

Häng med nu och tänk lite extra noga för här är slutsatsen:

Detta innebär alltså att vid ett upprepande av ett påstående med förändrade antaganden och förutsättningar, även om det så är exakt samma ord, kommer påståendet i sig själv förändras.

Jag mottar väldigt gärna kommentarer på detta inlägg.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

På senare tid har jag upptäckt mer och mer att Daniel är något av en förebild för mitt eget psyke. Detta är en man som lyckas arbeta 20 timmars dagar, vara social och ändå ha tid till att tänka efter och reflektera över vardagen och livet.

Läs följande artikel och begrunda om ni själva skulle kunna skapa något sånt här vid sidan av ett heltidsarbete som kräver över det normala av ens fysiska och psykiska förmåga.

Äventyrets Psykologi (a work in progress)

Välgenomtänkt, välskrivet och innehåller många saker som tål att tänkas på.

Det är en sak jag inte håller med om dock, att gå i skolan och söka kunskap är inte enbart en investering i framtiden. Jag håller med om att det kan verka så på ytan, speciellt när det är ämnen man inte har ett intresse av i sig.
Men utbildningen är snarare någonting som får dig att reflektera, någonting som är nödvändigt för att människan överhuvudtaget skall kunna existera och för att vi skall vara kapabla till att ta egna beslut som är baserade utifrån våra egna åsikter.
Utbildning kan vara indoktrinerande och hjärntvättande, men en allmänbildning ger oss möjligheten att bedöma ett objekt eller en situation ur flera vinklar och hjälper oss att skapa rätt uppfattning och ta rätt beslut.

Utbildning för mig är dessutom en jakt, en utmaning. Att lära sig mer innebär att man får större föreståelse, större förståelse ger större inblick och en bättre helhetsbild. Detta är någonting som påverkar oss i nuet, en större helhetsbild upplever jag ger en tendens till större livsglädje.
Utbildning i sig, är ett äventyr, en mental resa mot ett okänt mål.

Definitionen av ett äventyr som en fysisk resa anser jag bör utökas till mentala såväl som fysiska äventyr.

Men då uppstår ju problemet som essän tar upp att begreppet äventyr blir fruktansvärt “urlakat” och kan innebära vad som helst i princip.

Kanske man här måste göra skillnad på äventyr och utmaning, två begrepp som är varandras syskon. Två begrepp som är oerhört lika. Jag anser inte att ett äventyr är ett äventyr om det saknar utmaning. Men jag tror inte jag kan säga vice versa. En utmaning kan vara en utmaning utan att det behöver vara ett äventyr.

I det här fallet kvarstår då Daniel’s definition av ett äventyr och “mentala äventyr” är utmaningar. Det är en mental resa på vars väg man möter motgångar och svårigheter. Men trots allt ingenting som skulle vara intressant att skriva en bok om, och därav snarare en utmaning än ett äventyr.

Hur som helst anser jag artikeln väl värd att läsa minst 2 gånger och bör betraktas och tänkas igenom väldigt noggrant.
Jag personligen skall läsa den igen imorgon efter ytterligare reflektion.

Daniel är samma ålder som mig, trots detta känns det som han är mer mogen, smartare, bättre påläst, bättre allmänutbildad och ändå har fötterna på jorden.
Jag skulle kunna lära mig en läxa eller två av honom.
Hur kommer det sig att människor av samma ålder kan skilja så mycket?
Gener eller miljö?
Den eviga frågan.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

I början av tvåan till mitten av trean hade jag ett och samma förhållande.
Under det senaste halvåret i trean har jag haft sällskap av det motsatta könet, myskvällar med film, tjejkompisar och dylikt, men absolut inte velat ha ett förhållande.
Efter ett halvår nu med singelliv så känner jag att jag börjar sakna fördelarna med ett förhållande.

Förhållande har både fördelar och nackdelar.
Fördelar med ett förhållande är framförallt någon att ge sin kärlek till. Där finns stabilitet, alltid någon där som stöttar dig, alltid någon där som säger att du är bäst och som säger att det inte finns någon annan som dig. Du har alltid någon där när du vaknar, du har någonting att leva för och någon som lever för dig (i det ideala förhållandet). Du får sex med någorlunda regelbundet intervall och du har alltid någon krypa in i famnen hos när det är kallt ute.

Nackdelarna med ett förhållande är framförallt att det är frihetsbegränsande.
Detta är ett väldigt trixigt ämne att prata om, det är åsikter som snabbt förändras mellan olika lägen och det är saker som varierar på vem man har förhållandet med.
Men med frihetsbegränsande menar jag sammandraget att man inte kan göra vad man vill, man måste tänka på sin partner. När man är ute och festar kan man inte kyssa någon, man kan inte ha en myskväll med en tjej och om en partner är svartsjuk så kanske det kan vara svårt att gå på bio med någon av det motsatta könet och krama någon annan så mycket man vill utan att behöva tänka på sin partner.
Som jag sade tidigare, detta är saker som ändras snabbt, när man är i ett förhållande (det ideala förhållandet återigen här) så vill man inte kyssa någon annan, så det problemet försvinner. I det ideala förhållandet är partnern inte heller så svartsjuk att man inte får krama vem man vill, gå på bio eller ha filmkväll med vem man vill utan att tänka på sin partner. Så dessa saker kan man alltså fortfarande göra med rent samvete.
Fortfarande anser jag att det kan vara något frihetsbegränsande.

Med allt gott följer något ont.
Så är det, detta är en konstant sanning.

Den stora frågan är, väger fördelarna över nackdelarna?

Svaret på den här frågan är aldrig entydigt och varierar från person till person, från förhållande till förhållande och från erfarenhet till erfarenhet.
I mitt tidigare långa förhållande tyckte jag att fördelarna övervägde nackdelarna med mått mätta i ljusets hastighet. Mot slutet av förhållandet jämnade det ut sig något men summan (fördelar (+) minus nackdelar (-)) fortfarande var positiv. Efter ett förhållande förändras människor något fruktansvärt, fruktansvärt snabbt och fruktansvärt mycket. Den personen jag var tillsammans med är inte idag samma person och jag tror inte summan fortfarande skulle vara positiv. Dock är tillbakablicken fortfarande positiv.
Det utormordentligt sköna med minnen är att de aldrig förändras, minnen är konstanta, har man ett positivt minne är minnet alltid positivt.

Att leta efter en partner innebär att leta efter ett förhållande där summan är positiv.

Det ideala förhållandet för mig är det förhållandet där summan är utan tvekan positiv.
Obestämdhetslagen säger att ett mått aldrig är konstant utan har viss obestämdhet (detta förstår man bäst om man har läst Fysik B), på grund av denna obestämdhet så måste förhållandet vara mycket positivt, förhållandet F >> 0.

Så om F >> 0 så är det ingen tvekan att förhållandet är värt.
Finns ingen tvekan att förhållandet är värt så finns det inte heller någon begäran att kyssa någon annan eller vara med någon annan sexuellt. Om förhållandet får en negativ summa eller ligger så nära noll att obestämdheten kan lägga förhållandet på den negativa sidan kommer bör man tänka om förhållandet och eventuellt göra slut på det.

Förhållande är någonting som är väldigt svårt att diskutera, alla har olika synpunkter på vad ett bra förhållande är. Alla ser olika fördelar och nackdelar med ett förhållande.
Alla har olika erfarenheter, goda och onda, alla letar efter någonting.
Något som är naturligt för människan är att längta efter något som den inte kan få, á la “gräset är alltid grönare på andra sidan”, detta i förhållande till tidigare erfarenheter och nuvarande sociala status (hos både vänner och det andra könet) tror jag avgör om en människa letar efter ett förhållande eller inte.

Något som jag tror är otvivelaktigt är dock som jag nämnde tidigare Den slutgiltiga frågan.
Den frågan som alla ställer sig inför ett förhållande, den frågan som alla försöker besvara innan de tar steget ut i kärlekslandet och ger sig ut på de riskfyllda markerna i hjärtat.
Den frågan är:

Är fördelarna större än nackdelarna?

Svaret blir olika beroende på vilken person man står inför, olika beroende på längtan, olika beroende på det momentana ögonblicket i livet.
De här sekunderna kan jag ärligt skriva att jag anser inte att F >> 0
Fördelarna överväger inte nackdelarna just nu.
Om 3 sekunder kan jag tycka annorlunda, beroende på vem jag står inför och de erfarenheter som de nästkommande 3 sekunderna kommer med.

Jag hoppas bara, när jag väl har tagit beslutet att fördelarna överväger nackdelarna, att du jag står inför tar samma beslut.

På grund av vissa tolkningar så tillägger jag att jag inte anser att man skall analysera ett förhållande, där skall man gå efter vad som känns rätt.
Jag anser dock att man skall analysera sig själv för att veta om man är redo för ett förhållande.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.