We all have good and bad attributes to our personalities. One that I have come to accept and lately embraced with myself is my laziness. I am beyond insanely lazy. In fact so lazy that I will not care to remember things people say or things I do unless I know for a fact I will need to use the knowledge within a short future. There is a reason my mom calls me like twice to remind me if we are going to do something on an appointed day.

I say that I embrace my laziness but that is not to say that I just accept that it’s there and that I have to live with it. It is not saying that I like it either, but that I have come to use it to what I believe is my advantage, and especially come to find ways to work around it. You could call it tricks to make myself less lazy. One of those tricks is using a calendar, but another more important trick is what I want to talk about in this post.

Diversity is a keyword in my life. I like to do many different things, see different places and have many different experiences as all people do. But diversity is the opposite of focus, which I believe is key to doing things efficiently and well. To lead a good life one needs diversity, to accomplish and achieve one needs focus. Diversity and focus ties in deeply with my laziness. Being lazy is clearly counterproductive to being focused, but it helps me to be diverse. Laziness breaks focus and allows me to pursue other interests, but it also forces my brain to be occupied by just the important things. As I said: the laziness makes me easily forget that which I don’t really care about.

The laziness thus brings up two clear disadvantages in my life. Sometimes I need to be very focused for long periods of time and sometimes I need to remember things that aren’t necessary to my immediate survival and happiness, like meeting with my mother or other recreational and social interactions. It makes me happy but my brain doesn’t always deem it important enough to remember.

The remedy for loosing focus was very hard for me to track down, but I think I have found it. I found it trough experiencing real pressure from school and work where focus is crucial. The solution, while taking around 20 years to find, is really very simple and can be expressed in the word Extremism. Do everything to the max. Need that report written? Spend 15 hours straight writing it. Now this sounds very much like the reasonings of a procrastinator, and in part it is. To me, procrastination and laziness are synonymous. The difference is that the word procrastination suggests that the task is not one the procrastinator wants to do. I want to do many things but am just too lazy to actually do them.

I’ll give you an example of something I would not have accomplished without extremism and that is not, in my definition, procrastination. I managed to exercise daily for three months in 2009 because I did it to the max, making a challenge of it and working out an hour a day. When I’ve tried working out before with the regular twice a week schedule I end up breaking the schedule and finally quitting after just a couple of weeks. My laziness sort of pushes it out of my mind and makes me forget that it’s important to me, effectively making it unimportant for me. Extremism makes me accomplish things I would otherwise not pursue at all.

People tend to call me disciplined recently, which spurred this post. If they could see the real me, the 13-14 year old Fredrik that still lives inside me, or just see my room, they would realize that discipline is the wrong term to use. I am anything but disciplined. When you see someone spending 12 hours in school 7 days a week, discipline is usually the word that comes to mind. Extremism is the word that comes to my mind. I just know it has to be done and the only way I can do it is to the extreme or it wouldn’t be done at all.

Extremism also helps out with diversity. I have tried combining school and work in an effective manor, but I can’t do it without starting to feel worn out and like I’m not producing good enough results in either thing. But by doing things to the max I’m able to finish one thing in half the time, way ahead of schedule so that I am subsequently focused on the second thing. Extremism makes me in this case be able to do two things instead of just one.

Extremism is what keeps my life going sometimes, shutting of my brain except the one part that needs to focus on the task at hand.

I could continue this post for another thousand words just defining the difference between extremism and discipline. But then no-one would read it, so I wont. I hope I’ve managed to get some sense across of what it is that makes me be able to stay focused even though I’m lazy, and that the laziness actually helps me to unfocus and live.

Extremism is what makes me tick, not discipline.

Finns en riktigt bra sida som heter TED. Kollar videos där lite då och då, varje år håller de en konferens där vetenskapsmän, affärsmän och journalister, i princip alla smarta människor, får komma och hålla presentationer.
Hittade en video där nu idag (via reddit) som jag vill dela med mig av, den är riktigt härlig och en viktig läxa för fortsatta mänskligheten.

Jag stod och kollade mig i spegeln och tänkte:
“Varför växer håret på hakan mycket snabbare och kraftigare än resten av ansiktet?”
“Well, vad som nu skapade våra kroppar tyckte väl det var kul att skapa oss med massa felaktigheter.”
Men sen tog rationella Fredrik över, då jag är evolutionist och inte religös, och tänkte:
“Eller ja, det är väl snarare så att den som skapade våra hjärnor tyckte det var kul att skapa den så att vi konstant skulle hitta fel med oss själva.”

I det spåret fortsatte jag sen och tänkte:
“Vi har ju kvar så jävla många meningslösa saker från förr i tiden, kroppshår, naglar.. osv..”
“Hmm, dåligt självförtroende är kanske också en kvarleva från en tid mer lämpad för det.”

I dagens samhälle fyller dåligt självförtroende ingen funktion, eller “dåligt självförtroende” är väl kanske att ta i, men egenskapen att hitta fel med oss själva.
Men hur var det förr?

Borde det inte ha hjälpt grottmänniskorna att överleva om de upptäckte ett fel med sig själva som de hade kontroll över. Om de hade en nagel som var 4cm lång av någon anledning så kanske de såg detta och tänkte “men sådär borde det ju inte vara” och slipade ner den så att det var mer praktiskt. Detta borde rimligtvis ha hjälpt dem att överleva i det långa köret.

Problemet är att idag har vi inga defekter som hindrar oss att leva ett produktivt liv. De sakerna som skulle ansets olämpliga för 100 000 år sedan finns i största sannolikhet inte idag, men instinkten att hitta fel med oss själva ligger kvar.

Kanske är dåligt självförtroende en kvarleva av en gången tid, ett evolutionistiskt verktyg som vi inte slängt ut ur våran “bra-att-ha” låda än.

Jag tänkte försöka ge mig på att beskriva humör (relaterade till kärlek) i en formel.

Premiss

Det finns 4 humör, dessa humören är enbart baserade på nuläget och tar inte hänsyn till framtiden.
Det vill säga det är “hur jag känner mig exakt just nu, utan betraktelse för hur min historia eller framtid ser ut”.

De fyra humören är dessa:
A. Jag har flickvän som jag känner mig stabil och trygg med.
B. Jag är ensam.
C. Jag är kär i någon (eller vill vara kär i någon).
D. Jag har flickvän som jag är ostabil och otrygg med. (Det vill säga flickvän jag “bråkar” med.)

Humören är rangordnade som skrivna ovan, överst är bäst.

Jag myntar ett begrepp som heter humörsenhet.
0 humörsenheter motsvarar ett medelläge, a.k.a. lagom.
1 humörsenhet motsvarar alltså ett ganska bra humör, 2 motsvarar väldigt bra osv..

Kruxet med formeln ligger här, men det är även här formeln görs personlig.
1 humörsenhet motsvarar olika starka känslor hos olika människor.

Min rangordning (det vill säga mina definitioner av ovan nämnda känslor) av ovanstående är följande.

Argument

Jag vill argumentera att känslor, oavsett antal humörsenheter och oavsett känsla kommer att minska i humörsvärde med tiden. Här kommer problem #2 med formeln, den är baserad på statistiskt värde.
Eftersom att formeln är baserad på psykologi är tyvärr statistiskt värde det enda värdet som är acceptabelt med modern teknik. Problemet här i ligger alltså således inte så mycket i att det är baserat på statistik, utan snarare att det är enbart baserat på min statistik, som dessutom bara är genererad från en person.

Men såhär ser ursprungsvärdena ut:
Det tog mig 6 månader att gå från b till c.
Humöret minskade alltså med 1 enhet på 6 månader, eller 1/180 humörsenheter per dag.

Formel

Som ni ser ifrån detta kommer en känsla klart och tydligt minska i en konstant hastighet.
I enlighet med:

Där x är given dag, y är humöret för given dag och m är ursprungshumöret.

Program (humor)

Jag tänkte med detta ge mig på att försöka skapa ett program som håller humöret på topp.
Det utgår ifrån att man i ett förhållande inte vill bråka särskilt ofta, men inte komma ner till en sådan punkt att man mår lika bra som om man inte skulle haft förhållandet, det vill säga man vill fortfarande vara glad att man har den andra. Eftersom i princip hela mänskligheten tar ordspråket “Omväxling förnöjer” på allvar, tänker jag göra detsamma. Jag påstår att vid känslobyte nollställs ursprungskänslan till sitt ursprungliga värde.
Tyvärr kan jag inte få indenteringen att funka, så det blir jävligt ful kod.

class kärleksliv{

glad_tillsammans() {
while y > 0 (x < 360)
happy times
x + 1
end
#när det har kommit hit har det gått ett år, detta är
#maxlängden det får gå i ett förhållande utan ett bråk.
goto ledsen_tillsammans()
}

ledsen_tillsammans() {
bråka
while problem != löst
prata strukturerat och diskutera genom känslor och behov
dagar_med_bråk + 1

If dagar_med_bråk > 30 then
goto ensam() #om man bråkade i mer än 30 dagar utan lösning kan man
end #nog säkert säga att förhållandet är slut tyvärr

end
goto glad_tillsammans()
}

ensam() {
while y > -1 (x < 180)
lev livet
x + 1
end
#när det har kommit hit har man varit singel i ett halvår
goto kär()
}

kär() {
prata med tjejen
while inget_visat_intresse
prata mer
dagar + 1
If dagar > 30 then
goto ensam() #inget visat intresse på 30 dagar visar ganska
#tydligt att hon inte är intresserad av dig, du är singel igen, men glad
end
end
#har du kommit hit så visade hon intresse
goto glad_tillsammans()
}
}

Det finns en intressant stil att skriva som uppkom under den modernistiska eran av litteraturhistoria. Den kallas stream of conciousness (tack till Daniel för ordet), medvetandeström antar jag vore en någorlunda korrekt översättning och handlar om att bara skriva allting som kommer till hjärnan. Det är en form av oorganiserad inre monolog som antingen kan flyta från en sak till en annan eller göra abstrakta radikala hopp, eftersom våra hjärnor och tankar fungerar så ibland. Som jag har förstått det finns det i princip inga regler till skriv-sättet förutom att just skriva ner tankarna.

Freud är grundare av den psykoanalytiska metoden inom psykologi och den går ut på att man sätter sig i en stol och babblar på om vad som helst, allting som kommer till hjärnan säger man och man pratar vidare från en sak till en annan utan ett speciellt mål och slutar inte förrän man blir för trött för att prata vidare.
Detta är ju i princip samma sak som “medvetandeströmmen” när man skriver.
Psykoanalytiska metoden används fortfarande i viss utsträckning idag och många anser att det kan hjälpa en väldigt mycket.

Jag tänkte testa skriva lite i form av stream of conciousness här, jag kan förvarna er redan nu att det förmodligen kommer bli svårt och jobbigt att läsa. Men jag tänkte hålla det rätt kort (ni behöver inte läsa det).

Detta kan vara jävligt jobbigt känner jag att bara skriva på utan att använda komma eller punkt eller något jag tror visserligen man får använda det men inte fan har man komma eller punkti huvudet eller har man det kanske jo nog fan har jag komma och punkt i huvudet jag stannar ju i min atankar och jag pausar och sådär jag tänker använda komma åtminstone för man pausar jutrots allt i tankarna och sådär, man gör det kasnske inte så jätteofta när man tänker i vanlgia fall men just nu är jag ju lite inne på att tänka i form av a tt skriva och då blir det ju gärna så att man tänker i form av text, jag tänker på rätt konstiga saker tror jag, jmina tankar förändras väldigt mycket beroende på vem jag är med för om jag är med emma tänker jag på ett sätt och om jag är med david på ett sätt också vidare, om man hade tänkt på samma sätt med alla borde detväl bli rätt skumt, eller tänker man alltid likadant, jag vet inte riktigt, jag önskar jag visste bättre själv vad jag tänkte och att jag kunde vara likadan med alla alltid för då visste man i alla fall hur man var och vad som hände med en ofast om ens tankar aldrig ändrades så skulle man ju liksom alltid veta hur man tänkte och man skulle aldrig ha några problem med något, eller ja kanske inte riktgit aldrig några problem för man skulle ju fortfarande tänka på samma sätt och ha problem med det men man skulle aldrig bli förvirrad av nya tankar eller någonting sånt som kom upp och man hade aldrig behövt vara rädd för att förlora någon för att man förändrades till något sämre men å andra sidan tror jag inte det är orsaken till att man förlorar vänner eller käresta utan det är nog mer för att man inte förändras och alltid är samma det blir rutin på något sätt och man fastnar i samma sak och alltid blir tråkigt, jag tyckte aldrig det var tråkigt att vara tillsammans med helena men jag tror hon tyckte jag var rätt tråkig mot slutet jag längtar efter att vara i ett förhållande igen för man är alltid så glad då ibland tittar jag på folk jag känner som är tillsammans med någon och är lite avundsjuk för att jag också vill ha någon som bara accepterar mig fullständigt för den jag är och älskar mig konditionslöst, men sen tänker jag att det ärr rätt skönt att vara singel också på ett sätt och då blir jag lite gladare men jag hoppas på att träffan ågon rätt snart även om jag ska till japan snart kommer vara borta och det kommer nog bli lite jobbigt för mitt liv kommer nog förändras en del när jag börjar skolan och sådär men jag vill ändå ha någon nu även om det bara är för en liten stund, det skulle vara så skönt att ha någon att kramas med