Det känns som att tiden börjar dra ut, gå långsammare.
Det är skönt, på ett sätt, det känns som att jag har bättre koll på vad jag behöver göra, på vad jag hinner göra.

Det känns som att om jag inte hade haft ARKAD och DH hade jag haft sjuuukt mycket tid till skolan. Kanske till och med hunnit göra något annat också, men vet inte direkt vad det skulle vara. Efter jag varit på föreläsning av Jonas Birgersson och idag en annan entreprenör, som jobbar med ECO TECH och håller på med massa andra investeringar och projekt,  så börjar jag känna att jag vill komma igång med någon egen verksamhet igen. Men inte att jag vill sitta och jobba utanför skolan, inte som innan, inte jobb. Utan bara försöka få fram någon idé, jobba med att försöka rita upp någonting som kan funka. Men hur jobbar man med det?

Sätter man sig ner och filosoferar?
Vad har man för metod för att komma på någonting kul?

Jag stod och kollade mig i spegeln nu innan jag skulle lägga mig.
Rensade huvudet på tankar för att försöka få fram vad jag kände.
Det som kom fram var “Thank god it’s friday!”

Som den vetenskapsentusiast jag är kontrade jag mig själv direkt med att jag inte tror på en gud och att jag inte borde säga Thank god. Typ “Thank science..” istället.

Sen kom jag på att det är inte vetenskap som gör att vi har helg, söndag är inte ett logiskt påfunn till exempel.
Hade det varit upp till vetenskapen hade vi förmodligen jobbat alla dagar, men lite mindre varje dag. Det vore ju det mest logiska, kanske det psykologiskt mest inkorrekta så det är möjligt att vi hade kommit fram till att vi mår bäst med en 2-dagars helg ändå.

Men som samhället är skapt idag beror helgen på kristendomen.

Så det är verkligen:

Thank god it’s friday!

Jag stod och kollade mig i spegeln och tänkte:
“Varför växer håret på hakan mycket snabbare och kraftigare än resten av ansiktet?”
“Well, vad som nu skapade våra kroppar tyckte väl det var kul att skapa oss med massa felaktigheter.”
Men sen tog rationella Fredrik över, då jag är evolutionist och inte religös, och tänkte:
“Eller ja, det är väl snarare så att den som skapade våra hjärnor tyckte det var kul att skapa den så att vi konstant skulle hitta fel med oss själva.”

I det spåret fortsatte jag sen och tänkte:
“Vi har ju kvar så jävla många meningslösa saker från förr i tiden, kroppshår, naglar.. osv..”
“Hmm, dåligt självförtroende är kanske också en kvarleva från en tid mer lämpad för det.”

I dagens samhälle fyller dåligt självförtroende ingen funktion, eller “dåligt självförtroende” är väl kanske att ta i, men egenskapen att hitta fel med oss själva.
Men hur var det förr?

Borde det inte ha hjälpt grottmänniskorna att överleva om de upptäckte ett fel med sig själva som de hade kontroll över. Om de hade en nagel som var 4cm lång av någon anledning så kanske de såg detta och tänkte “men sådär borde det ju inte vara” och slipade ner den så att det var mer praktiskt. Detta borde rimligtvis ha hjälpt dem att överleva i det långa köret.

Problemet är att idag har vi inga defekter som hindrar oss att leva ett produktivt liv. De sakerna som skulle ansets olämpliga för 100 000 år sedan finns i största sannolikhet inte idag, men instinkten att hitta fel med oss själva ligger kvar.

Kanske är dåligt självförtroende en kvarleva av en gången tid, ett evolutionistiskt verktyg som vi inte slängt ut ur våran “bra-att-ha” låda än.

Jag tänkte försöka ge mig på att beskriva humör (relaterade till kärlek) i en formel.

Premiss

Det finns 4 humör, dessa humören är enbart baserade på nuläget och tar inte hänsyn till framtiden.
Det vill säga det är “hur jag känner mig exakt just nu, utan betraktelse för hur min historia eller framtid ser ut”.

De fyra humören är dessa:
A. Jag har flickvän som jag känner mig stabil och trygg med.
B. Jag är ensam.
C. Jag är kär i någon (eller vill vara kär i någon).
D. Jag har flickvän som jag är ostabil och otrygg med. (Det vill säga flickvän jag “bråkar” med.)

Humören är rangordnade som skrivna ovan, överst är bäst.

Jag myntar ett begrepp som heter humörsenhet.
0 humörsenheter motsvarar ett medelläge, a.k.a. lagom.
1 humörsenhet motsvarar alltså ett ganska bra humör, 2 motsvarar väldigt bra osv..

Kruxet med formeln ligger här, men det är även här formeln görs personlig.
1 humörsenhet motsvarar olika starka känslor hos olika människor.

Min rangordning (det vill säga mina definitioner av ovan nämnda känslor) av ovanstående är följande.

Argument

Jag vill argumentera att känslor, oavsett antal humörsenheter och oavsett känsla kommer att minska i humörsvärde med tiden. Här kommer problem #2 med formeln, den är baserad på statistiskt värde.
Eftersom att formeln är baserad på psykologi är tyvärr statistiskt värde det enda värdet som är acceptabelt med modern teknik. Problemet här i ligger alltså således inte så mycket i att det är baserat på statistik, utan snarare att det är enbart baserat på min statistik, som dessutom bara är genererad från en person.

Men såhär ser ursprungsvärdena ut:
Det tog mig 6 månader att gå från b till c.
Humöret minskade alltså med 1 enhet på 6 månader, eller 1/180 humörsenheter per dag.

Formel

Som ni ser ifrån detta kommer en känsla klart och tydligt minska i en konstant hastighet.
I enlighet med:

Där x är given dag, y är humöret för given dag och m är ursprungshumöret.

Program (humor)

Jag tänkte med detta ge mig på att försöka skapa ett program som håller humöret på topp.
Det utgår ifrån att man i ett förhållande inte vill bråka särskilt ofta, men inte komma ner till en sådan punkt att man mår lika bra som om man inte skulle haft förhållandet, det vill säga man vill fortfarande vara glad att man har den andra. Eftersom i princip hela mänskligheten tar ordspråket “Omväxling förnöjer” på allvar, tänker jag göra detsamma. Jag påstår att vid känslobyte nollställs ursprungskänslan till sitt ursprungliga värde.
Tyvärr kan jag inte få indenteringen att funka, så det blir jävligt ful kod.

class kärleksliv{

glad_tillsammans() {
while y > 0 (x < 360)
happy times
x + 1
end
#när det har kommit hit har det gått ett år, detta är
#maxlängden det får gå i ett förhållande utan ett bråk.
goto ledsen_tillsammans()
}

ledsen_tillsammans() {
bråka
while problem != löst
prata strukturerat och diskutera genom känslor och behov
dagar_med_bråk + 1

If dagar_med_bråk > 30 then
goto ensam() #om man bråkade i mer än 30 dagar utan lösning kan man
end #nog säkert säga att förhållandet är slut tyvärr

end
goto glad_tillsammans()
}

ensam() {
while y > -1 (x < 180)
lev livet
x + 1
end
#när det har kommit hit har man varit singel i ett halvår
goto kär()
}

kär() {
prata med tjejen
while inget_visat_intresse
prata mer
dagar + 1
If dagar > 30 then
goto ensam() #inget visat intresse på 30 dagar visar ganska
#tydligt att hon inte är intresserad av dig, du är singel igen, men glad
end
end
#har du kommit hit så visade hon intresse
goto glad_tillsammans()
}
}

Jag och Emanuel diskuterade miljö.
Som ni vet är jag en entusiastisk bilförare och allmänt emot hela gör-livet-jobbigare-för-att-miljön-ska-må-bättre rörelsen.

Anledningen till att jag vill ge mig in i fysik är delvis för att jag ska kunna forska om energikällor, kärnfysik och dess like.

Tekniken behöver utvecklas för att bli mer miljövänlig, om skulle det bara komma en el-bil som var snygg och hade ungefär samma prestanda (lite sämre är accepterad) som en bensinbil och kostade lika mycket så skulle jag köpa den. Varför inte liksom? Man skulle slippa alla uppehållsgrejor det är med en bensinmotor, slippa avgaser, slippa buller och skit och den skulle alltid starta omedelbart (förutsatt att man laddat batterierna såklart, med tanke på hur bra jag är på att ladda min iPod kanske det inte är en bra idé, men ändå).

Det är ändå besides the point.
Poängen är att jag inte tänker göra mitt liv jobbigare för att tekniktuvecklare är lata, om det ska va tvunget så kommer jag utveckla en bättre lösning själv.

Efter ett tag kom vi ju dock fram till att problemet egentligen inte riktigt ligger hos tekniktutvecklarna och forskarna. Det ligger hos politikerna och väljarna.

Läs följande artikel och bli förstummad över politikernas dumdristighet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=270711

Det har alltså funnits ett förbud för att forska och skissa på kärnkraftverk.
Totalförbud på att utveckla kärnkraftverk.
Varför?!

Min teori är följande:
Politikerna har inte lika stark ståndpunkt om den sanna informationen kommer fram.
Miljöpartiet gillar att de kan säga att det tar flera tusen år för kärnavfall att brytas ned, när sanningen egentligen är att ur ett modernt kärnkraftverk kommer det 90% mindre avfall och dessa avfall kan brytas ner på ett par hundra år.

Samma gällde tydligen sjukvården, det är förbjudet att komma med nya lösningar.

Hur sjukt är inte detta?!
Det är förbjudet att bara forska inom ämnet. Vem skulle det kunna skada?
Jag kan förstå att det är förbjudet att bygga någonting utan godkännande, men bara skissa på ett kärnkraftverk. It’s mindboggeling.

Den naturliga cynikern i mig måste ju dessutom peka ut problem #2 som jag nämnde.
Väljarna.

Problemet med alla demokratier är att ungefär 2% av väljarna vet vad de väljer.
Av alla intervjuer och liknande jag har sett av vanligt folk i TV och tidningar om vad de anser om kärnkraft har ingen haft ett vettigt eller ens korrekt argument om varför det skall läggas ner.
Folk tror att risken är en härdsmälta och det ska explodera och förstöra en hel stad och förgifta hela Sverige. För detta har de sett på TV.
Risken är och har alltid varit avfallen, med modern teknik och teknik som kommer inom 10 år kommer vi att i princip helt och hållet neutralisera denna risk.

Men nejdå, istället tycker folk det är bättre att vi förlitar oss på kolkraftverk i 20år till, tills det har kommit ett bättre alternativ.
Men vänta nu lite, var det inte förbjudet att forska fram ett bättre alternativ? JO!
Så med andra ord är vi fast i kolkraft i säkert 50 år till innan sol, vind och vattenkraft har effektiviserats nog för att kunna införas som ett vettigt kostnadseffektivt alternativ.

Kan planeten ta 50 år till av kol?
You tell me.