Men ju längre tid man går med en Mac desto mer förväntar man sig att man faktiskt inte ska behöva göra någonting själv. Däribland handskas med filer. Jag har t.ex. outsourcat all min musikhantering till iTunes, så det var ungefär 2 år sen jag lade en mp3 fil i “rätt” mapp.

Med iPhoto ’09 tillkommer ju lite roliga funktioner som att sätta bilderna på kartan (vilket görs automatiskt för kameror med GPS, som iPhonen, vilket är lite kul) och ansiktsigenkänning. Ansiktsgrejen är också väldigt kul, jag har lagt in de mest “viktiga” människorna i mitt liv och de personerna som jag inte haft hundratals bilder på har jag taggat alla bilderna korrekt.

Allt som allt ligger det nu 11 447 bilder i mitt iPhoto Library, hyffsat välorganiserat. Det kan behöva organiseras om lite grann då har jag har flera events som heter typ “Blandat” och lite sånt, men det sköna är att det egentligen inte behövs, för det går utmärkt att hitta bilder ändå på andra sätt. Libraryt tar upp 28.54GB och det tar ändå inte mer än drygt 20 sekunder att ladda programmet och ha alla bilderna tillgängliga.

Jag är nöjd. Som bonus hittade jag den här fantastiska ritningen av mig som Helena gjorde för många år sedan som jag helt hade glömt bort. Ritad med whiteboardpenna på plexiglasskiva (som senare torkade ut och gick sönder :( )

PS: Jag hittade 281 bilder på mig själv. Tur att ens liv är väldokumenterat… tills du vet.. man får alzheimers och behöver veta vem man är!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Men det var som sagt ganska skönt att gå igenom dem, det fick mig att tänka på all den härliga tiden jag hade med Helena, hur söt och snäll hon var då och inte på det dåliga sättet vi gjorde slut eller faktumet att hon inte vill prata med mig längre.

Men jag hittade lite annat kul också.
Två bilder på mig själv med frisyrer som jag aldrig någon vetat att jag haft. Har inget minne alls av det :P

Jag måste visa en bild på Helena som fick mig att le så extremt stort, faan va jag älskade den här minen.
Så skön och härlig:

Typ, “ggrrrhh.. jag älskar dig, men om du inte slutar så kommer du få skit för det”
Något annat jag upptäckte var att jag har extremt många bilder på när Helena sover. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.
Men det här var den allra sötaste:

Också hittade jag en väldigt härlig bild på david från nyår 2005.
Jag kom inte ihåg att han någonsin sett ut såhär:

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

19/12 -2006 graderade jag i Kung Fu, är numera 5e kyu och har därmed gult bälte.

Efter detta åkte jag in till Buddha Lounge i Malmö och träffade Proffice folk, konsultchefer och andra arbetare och sånt. Det var nån sån träff som jag missade början på.
Där satt jag och pratade med en tjej som hette Nina, hon var 29 år och pratade en hel del. Vi diskuterade resor och hon kom fram till den briljanta slutsatsen om att det var ett mode i Sverige att resa. Man skulle dessutom inte bara resa vart som helst utan ju mer exklusivt och fantastiskt desto populärare var man, i hennes ord.

Hon tyckte att svenskar gjorde detta enbart för att det var “ett jävla mode”.
Men vad är inte ett mode i så fall? Är allting som är populärt och roligt ett jävla mode?
Äter man bara för att det är ett mode?

Svenskar klagar på att man inte vill vara svenskar, man vill inte göra som andra svenskar. Så sluta göra allting till stereotyper och gör vad ni vill.

Min poäng är att man reser inte till exklusiva och spännande ställen för att det är ett mode. Man gör det för att man vill.

Ni förstår kanske varför det var ett utkast, inte särskilt välförfattat.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Idag tänker jag mer på den gångna tiden än igår.
Det vill säga på Helena.
Jag tänker inte på att jag vill ha tillbaka förhållandet, det har jag inte tänkt på de senaste 10 månaderna minst.
Jag tänker inte på varför förhållandet tog slut, det har jag inte tänkt på de senaste typ 6 månaderna.
Jag tänker på hur vi betedde oss, inte bara jag, och inte bara hon.

Jag ska ge dig lite backstory.
Efter att vi gjorde slut och ett par veckor senare blev det lite missförstånd och svårigheter. Huvudsaken var under DreamHack, jag hade gått med på att sjutsa henne hem och på så sätt lovat detta. Hon pratar inte med mig under hela veckan i jönköping, sista dagen stiger jag upp vid 10-11 på morgonen och vill sticka hem så jag får köra i ljuset. Det är jävligt drygt att köra 3 timmar i mörker och regn (ännu värre ensam).
Men jag väntar på henne, jag vet att hon vill vara med på slutmiddagen kl 17. Jag väntar till dess och strax innan kl 17 lyckas jag hitta henne för att prata med henne. Då säger hon att hon inte vill åka med mig och skall åka med någon annan. Jag blir självklart upprörd eftersom jag väntat jävligt länge på henne utan att höra av henne, men ännu argare över att hon inte ens säger “men tack ändå” eller någonting alls. Bara “Jag ska åka med någon annan.”

Detta resulterar i att jag blir sur på henne, och hon blir sur på mig för att jag blev sur på henne, skumt tycker jag, men okej, på sätt och vis kan jag nu i efterhand förstå det.

Allt detta resulterar i att vi inte pratar med varandra på typ 3 månader.
Av många olika skäl från min part och jag vet inte varför hon inte pratade med mig.

Men jag inser nu att jag var rätt så idiotisk jag med, jag var fetskallad och småsint, faktiskt. Jag hade lika väl kunnat börja prata med henne när som helst, om jag hade klarat upp missförståndet en vecka senare hade det kanske inte alls varit samma sak som idag.

Idag är det nämligen så att jag kan inte träffa eller prata med henne normalt. När jag börjar prata med henne förändras jag och blir typ helt fientlig nästan, jag övertolkar allting och tar till mig så mycket och är helt överkänslig mot allt hon säger.
Exempel från ett samtal vi hade för nån vecka sen:
Jag: “Jag ska förmodligen plugga teknisk fysik eller elektroteknik”
Hon: “Det låter tråkigt och jobbigt.”

Jag vet att hon tycker det låter tråkigt och jobbigt, jag vet att hon tycker det, hade det varit vem som helst annars hade jag inte brytt mig det minsta, inte gett det en andra tanke. Men just för att det var henne så tog jag åt mig, det kändes som hon förolämpade mig och mina drömmar, “Jaha, så mina drömmar är tråkiga och jobbiga, tack så jävla mycket” är min tanke.

Jag önskar jag kunde prata normalt med henne och träffa henne och ha en trevlig stund, som vilken vän som helst. Jag vill prata med henne och försöka klara upp allting och bli vän med henne igen.
Men jag tror helt ärligt på att hon inte har något intresse alls av att prata med mig eller klara upp saker, jag tror inte ens hon anser att det finns något att klara upp. Hon har sitt nya liv nu med sin perfekta pojkvän i sin perfekta lägenhet i perfekta växsjö.

Slutsatsen jag kommer till där är att hon helt enkelt inte vill ha mig som vän.
Men det är tror jag är självömkan, jag tror i alla fall det finns en möjlighet att hon vill ha mig som vän, jag tror bara inte hon har någon som helst önskan att anstränga sig för att få det så.

Ärligt talat ser jag inte varför hon borde anstränga sig. Hon har ju allt hon behöver.
Det har jag med, men det känns ändå synd. Hon var en bra vän.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är ettårsdagen för att fira hur lätt Helena lyckades kapa mig ifrån sitt liv.
Jag trodde ärligt talat att jag skulle må sämre vid det här datumet, men det gör jag inte. Förmodligen helt och hållet på grund av att jag har vänner som jag älskar.
Speciella tack till David och Emma, ni är sötast.

Självklart har massa andra människor hjälpt mig också, Emanuel, Jonas, Fidde.

Jag vet att jag hade varit sjuuukt mycket mer deprimerad under det föregående året och efter Helena gjorde slut om det inte varit för dig David. Du är och kommer alltid vara en mentor.
Jag hade inte mått alls lika bra den senaste tiden, med jobb och hela rutinsaken och allting om det inte hade varit för dig Emma, du visar sån enorm styrka om och om igen men du vet inte om det, tack för att du håller mig sällskap och tack för att du gett mig någon att krama på då och då.

Men ikväll tänker jag inte så mycket på gamla tider.

En speciell människa bor i mina tankar, de är konstant upptagna.
Varför? Och vad är dessa tankar som snurrar?

Har du någonsin känt att du älskar någonting och hatar det samtidigt?
Du mår bra av det och känner att det är en jättehärlig känsla, men samtidigt vill du att det skall bort. Så känner jag från stund till stund.
Men mestadels känns det bra, även om jag inte vet vad det är.

Nu ska jag försöka sova.

Puss på just dig!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En sak som ständigt kommer upp när jag försöker lista ut hur jag fungerar är hur jag ofta driver efter att hitta ett djup i allting. Jag vill att världen skall vara komplex och djup och allting skall inte bara vara ytligt och enkelt att se och genomskåda.

Det är nog därför jag till stor del gillar Anime och japanska serier och sånt. De är alltid sjukt djupa, oftast är de riktigt djupa famtidsserier, vilket har sina för- och nackdelar. Ergo Proxy till exempel är en post-apocalyptisk serie om hur robotar och människor lever i symbios. När det helt plötsligt är något som stör systemet och ett virus släpps så att robotar börjar få personliga känslor. Det är det vanliga klassiska egentligen, men de lägger fram det på ett väldigt bra sätt och de betraktar det liksom som något vanligt på något sätt, det är inte huvudhandlingen.

Men, jag driftar från min ursprunliga mening med den här posten. Det var att musik ofta bestämmer hur vi ska känna oss. Ibland är det så att man söker sig till en viss musik när man mår på ett visst sätt, men nu har jag upptäckt att andra hållet är aboslut fullt möjligt, musiken kan få oss att må på ett visst sätt.

Man blir väldigt eftertänksam och sådär när musiken är som till exempel Coldplay.
Jadu.. Mycket jag vill säga egentligen, men jag kan inte riktigt uttrycka det.

Jag har pratat med Pernilla idag, eller gör det nu i skrivande stund egentligen. En klasskamrat från 9an. Pratade rätt mycket med henne ibland då. Var kär i henne i 7an eller 8an också. Det känns som såååå länge sen. Men det var 3 år. Tre år låter inte mycket. :s
Men hon verkar må bra i alla fall.

Personligen har jag nog förändrats enormt mycket sen dess. Jag är fortfarande samma lata Fredrik som inte skulle få för sig att anstränga sig med skola eller något sånt. Jag är fortfarande samma halvt-ensamvarg som jag var då. Men idag vill jag i alla fall gärna tro att jag har utvecklat min sociala förmåga en del. Jag har insett att vissa saker är mindre än vad man kan få dem att bli om man tänker på dem för mycket. Jag ser lite större bild av helheten. Ser lite mer vad som är viktigt och vad som inte är det.

Jag saknar något väldigt mycket i mitt liv just nu.
Ett Raison Dêtre.

Kanske en flicka, kanske en väldigt bra vän som kan vara här med mig, kanske något annat.
Jag är inte säker.

Jag är dock säker på en sak. Ju fler människor jag träffar och pratar med och som står ut med att prata med mig desto gladare blir jag.
David
Emanuel
Anders
Jonas
Massa andra
Och idag och förhoppningsvis framöver Emma (en kompis till Jonas flickvän som jag träffat någon gång som hastigt innan, vars MSN jag fick idag)

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.