Jag har alltid haft ganska bra självförtroende, jag vet väldigt väl vem jag är och är nöjd med det.
Jag gillar mig själv.

Det finns dock lite olika typer av självförtroende i min åsikt.
Jag har kommit fram till att kalla det introvert och extrovert självförtroende, då det introverta självförtroendet är så man ser sig själv och det extroverta är så andra ser en.

Jag har koll på det introverta, jag vet hur jag ser mig själv. Jag har ingen koll alls på det extroverta, jag har inte den blekaste aningen om hur andra ser mig eller vad de tycker om mig. Jag har aldrig riktigt brytt mig om vad den stora massan tycker och vad folk jag inte känner tycker om mig. Det betyder inte att jag gärna skämmer ut mig eller nått sånt, men det betyder mer att om någon säger något om mig som jag inte gillar och det inte är någon jag bryr mig som så kan de köra upp det i röven för jag bryr mig inte.

Det som triggade mina tankar om detta på senaste var en diskussion med en tjejkompis om en kille som var snygg i hennes åsikt. Jag har hört det från många andra tjejer också så det måste ju ligga något i det.
Det störiga med sånt är ju att man aldrig hör det själv, tjejer säger inte till killarna som de snackar om att de tycker att dem är snygga. Han det gäller nu vet kanske inte om det.
Jag drar parallellen till mitt fall, då jag aldrig någonsin (utöver Helena såklart) hört en tjej säga att jag är snygg. Betyder detta att de inte säger det om mig eller betyder det att de är bra på att hålla det inom sina tjejkretsar?

Jag gillar att lära mig och jag gillar att veta nya saker, men jag måste säga att få en bättre bild av vad andra tycker om mig och hur andra ser mig ligger nog i alla fall i Top 5 av saker jag vill lära mig.

Tydligen finns det ett svenskt ord som heter Valentin, tror jag visste det.
Men hur som helst, idag (eller ja, igår egentligen eftersom klockan är över 24) är det alla hjärtans dag. Jag har inte märkt av det eller tänkt på det alls mer än att jag hört massa trams om det på radion. Så jävla mycket snack, är inte hela poängen med alla hjärtans dag att man ska hålla käft och njuta av livet?
Så varför gör inte alla det?
Antingen så klagar folk för att de är singlar, eller så argumenterar de för att det är bättre att vara singel och försöker i någon självförnekelse säga att detta är deras dag, eller att alla andra är singlarnas dagar. Alla paren klagar om att det blir krystat att göra något och bla bla bla bla. I Don’t Fucking Care. IDFC.

Varför whinar jag då? Varför snackar jag?
För att alla andra gör det. Ironiskt, eller hur.

Denna gången inte om interpersonella förhållande eller ens personliga förhållanden. Men förhållandet mellan olika människors “nivå” i intelligens och kunskap, om man vill uttrycka sig så grovt.

I Sverige anses det högst olämpligt att skryta och vara stolt över sig själv.
Att visa att man är väldigt intelligent eller har väldigt hög kunskapsnivå ses som ganska negativt, så även av mig. Man säger ofta att dessa är snobbar eller att de försöker vara mer än de är och liknande.
Detta är ibland sant men ibland även inte sant överhuvudtaget. Jag tror dock inte det beror på någon så primitiv känsla som avundsjukan eller liknande utan att människor i grunden anser att människor är lika värda.

När någon påstår att de är intelligenta eller har hög kunskapsnivå så medför detta en oundviklig jämförelse, för säger man att man är “smart” så är det ju högst beroende på vem man jämför sig med.
När man säger det antar lyssnarna att man jämför sig med folk i närheten i detta sammanhang, om inget annat uttryckligen har framförts. Även om något annat uttryckligen framförts gillar folk inte att man påstår sig vara smartare eller ha mer kunskap än någon annan eftersom det även i svensk kultur medför en underton av att högre intelligens eller högre kunskap = mer värde.

Eftersom vi inte vill tro att vissa människor är mer värda, speciellt inte på grund av något som är så enkelt att införskaffa som kunskap, gillar vi inte när någon försöker bevisa att de har mer kunskap än någon annan.

Det är vad jag tror på i skrivande stund.

Tillägg några timmar senare:

Vi närmare eftertanke konstaterar ovanstående text enbart sånt som förmodligen de flesta redan har som åsikt, den argumenterar knappt någonting.

Det jag nog egentligen ville framföra var att den här uppfattningen, tolkningen om man så vill, av någon annans värdesättningar är i princip alltid felaktig.

Försök inte tolka någon på ett sätt förutom det självklara.

Detta skrev jag för ungefär ett år sen.
(Du vet då när jag precis blivit singel)
Det stämmer lite sådär, jag tolkar nog texten lite annorlunda nu än när jag skrev den, men texten stämmer. Tolkningen är upp till dig.

Jag älskar henne och kommer alltid att älska henne.

Har du någonsin haft känslan av att vara nere, vara ledsen, eller ”deprimerad” om du så vill. Och så händer någon liten till synes obetydlig sak, du får en nalle av en älskad, en kram av en vän eller ett vackert smycke av en förälder. Du går i skogen och det är molnigt och kallt och plötsligt kommer det en strimma solljus mot din hy och du värms upp ända ner i själen. På grund av denna lilla till synes obetydliga sak känner du att alla sorgsna känslor smälta bort och du fylls av en innerligen fred, en genomgående lycka som förvandlar din eviga vardag till konstant helg.

För mig var hon den känslan, hon är en känsla inkapslad i ett format av människa.
Känslor är konstanta och förändras aldrig, de existerar i ens närvaro mer eller mindre beroende på ens humör. Hon kommer alltid att vara den känslan för mig, men känslor kommer och går, deras närvaro är inte konstant. När man inte finns där, när man vänder sin rygg till den för en minimal tidsenhet så kanske känslan inte finns kvar.

Det kommer bli svårt att skriva den här artikeln med enbart påståenden och åsikter som jag själv tror är sanna och inte driva in i självömkan, som är påståenden man inte tror på men som känns skönt att säga för att det konfirmerar ens känslor. Men jag ska göra mitt bästa.

Idag tänker jag mer på den gångna tiden än igår.
Det vill säga på Helena.
Jag tänker inte på att jag vill ha tillbaka förhållandet, det har jag inte tänkt på de senaste 10 månaderna minst.
Jag tänker inte på varför förhållandet tog slut, det har jag inte tänkt på de senaste typ 6 månaderna.
Jag tänker på hur vi betedde oss, inte bara jag, och inte bara hon.

Jag ska ge dig lite backstory.
Efter att vi gjorde slut och ett par veckor senare blev det lite missförstånd och svårigheter. Huvudsaken var under DreamHack, jag hade gått med på att sjutsa henne hem och på så sätt lovat detta. Hon pratar inte med mig under hela veckan i jönköping, sista dagen stiger jag upp vid 10-11 på morgonen och vill sticka hem så jag får köra i ljuset. Det är jävligt drygt att köra 3 timmar i mörker och regn (ännu värre ensam).
Men jag väntar på henne, jag vet att hon vill vara med på slutmiddagen kl 17. Jag väntar till dess och strax innan kl 17 lyckas jag hitta henne för att prata med henne. Då säger hon att hon inte vill åka med mig och skall åka med någon annan. Jag blir självklart upprörd eftersom jag väntat jävligt länge på henne utan att höra av henne, men ännu argare över att hon inte ens säger “men tack ändå” eller någonting alls. Bara “Jag ska åka med någon annan.”

Detta resulterar i att jag blir sur på henne, och hon blir sur på mig för att jag blev sur på henne, skumt tycker jag, men okej, på sätt och vis kan jag nu i efterhand förstå det.

Allt detta resulterar i att vi inte pratar med varandra på typ 3 månader.
Av många olika skäl från min part och jag vet inte varför hon inte pratade med mig.

Men jag inser nu att jag var rätt så idiotisk jag med, jag var fetskallad och småsint, faktiskt. Jag hade lika väl kunnat börja prata med henne när som helst, om jag hade klarat upp missförståndet en vecka senare hade det kanske inte alls varit samma sak som idag.

Idag är det nämligen så att jag kan inte träffa eller prata med henne normalt. När jag börjar prata med henne förändras jag och blir typ helt fientlig nästan, jag övertolkar allting och tar till mig så mycket och är helt överkänslig mot allt hon säger.
Exempel från ett samtal vi hade för nån vecka sen:
Jag: “Jag ska förmodligen plugga teknisk fysik eller elektroteknik”
Hon: “Det låter tråkigt och jobbigt.”

Jag vet att hon tycker det låter tråkigt och jobbigt, jag vet att hon tycker det, hade det varit vem som helst annars hade jag inte brytt mig det minsta, inte gett det en andra tanke. Men just för att det var henne så tog jag åt mig, det kändes som hon förolämpade mig och mina drömmar, “Jaha, så mina drömmar är tråkiga och jobbiga, tack så jävla mycket” är min tanke.

Jag önskar jag kunde prata normalt med henne och träffa henne och ha en trevlig stund, som vilken vän som helst. Jag vill prata med henne och försöka klara upp allting och bli vän med henne igen.
Men jag tror helt ärligt på att hon inte har något intresse alls av att prata med mig eller klara upp saker, jag tror inte ens hon anser att det finns något att klara upp. Hon har sitt nya liv nu med sin perfekta pojkvän i sin perfekta lägenhet i perfekta växsjö.

Slutsatsen jag kommer till där är att hon helt enkelt inte vill ha mig som vän.
Men det är tror jag är självömkan, jag tror i alla fall det finns en möjlighet att hon vill ha mig som vän, jag tror bara inte hon har någon som helst önskan att anstränga sig för att få det så.

Ärligt talat ser jag inte varför hon borde anstränga sig. Hon har ju allt hon behöver.
Det har jag med, men det känns ändå synd. Hon var en bra vän.