Igår (Fredag till Lördag) var jag i alla fall ute med Jonas och det gänget på Club IN i danmark.
Don’t get me wrong, det är ett sjysst gäng med roliga snubbar och sådär, men var rätt trött och Jonas var ovanligt inställd på att vi andra skulle ragga på klubb-luder under kvällen och som vanligt var vi fega för att vi inte ville det.

Hursom var det i princip första gången jag faktiskt saknat Emanuel. Han har sen jag först snackat med honom varit väldigt intressant eftersom han i extremt många aspekter är kopiöst lik mig själv. Men nu var första gången jag verkligen önskade att han var där med mig.

Det är nämligen så att när Emanuel är med i en samling så har man alltid en liksinnad hjärna att vända sig till. Varken Jonas eller någon i det gänget tänker som jag gör och det går inte att ha en diskussion på den nivån som det går med Emanuel, även om jag mot förmodan skulle få dem att börja prata om fysik, religion, statistik, psykologi eller livs-filosori så skulle diskussionen hamna på någon form av omogen nivå där man skämtade om det och avfärdade tankarna som för jobbiga att tänka.
Med Emanuel kan jag diskutera sådant timvis, och det är ändå roliga, intressanta och upplyftande diskussioner.
Jag vill absolut inte säga att vi har diskussioner på en mer vuxen nivå, det låter så tråkigt. “Vuxen” för mig är nästan lika med att vara tråkig, en “vuxen” person avfärdar också tankar om existens som meningslösa eftersom man aldrig kommer få svaret.
Diskussionerna med Emanuel är mer civiliserade, mogna, men ändå roliga, uppfinnelserika, nytänkande, framförallt är de på samma tankeplan som jag befinner mig i. Jag behöver inte förklara för Emanuel varför jag inte vill plocka upp någon främmande tjej i en klubb som förmodligen fick herpes från en toalettsits vid 12 års ålder (lite överdrift okej, men ni förstår vad jag menar) han vet redan att jag inte är ute efter sånna saker i livet.

Så jag menar ingen respektlöshet mot de jag var och festade med. Men jag saknade verkligen Emanuel och hans förmåga att plocka upp en situation, en kväll, till en annan nivå.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag kom inte fram till så mycket vettigt kanske, men det första jag skulle göra är såklart att ringa ambulansen, men i min fantasi så var jag döende så snabbt att jag skulle hinna dö innan ambulansen kom dit.

Om det var läget så skulle jag ringa runt lite, det första jag tänkte på var självklart att jag skulle försöka kontakta min familj och säga att jag älskar dem och att jag inte skulle kunnat haft en bättre uppväxt.

Sedan skulle jag ringa två vänner, de som verkligen känner mig vet vilka.
Till dem skulle jag sagt vad jag verkligen känner, mina sista döende ord skulle vara ord om min kärlek till dem och hur jag tyckte att de skulle fortsätta sina liv efter jag dött.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag tänkte skriva lite vad som pågår.

På tisdag skall jag gradera i Kung Fu’n, gå från vitt bälte till gult bälte och jag kommer officiellt ha gått igenom grundträningen och vet ungefär hur man skall gå igenom några slag, sparkar, kast och fall.

Helena har gjort slut med sin pojkvän som hon bodde tillsammans med och skall flytta ut till något eget ställe. Jag läser hennes blogg och det är enda informationskanalen jag har till hennes liv, ganska intressant utveckling. Hur som helst så visar hon en sida av sig själv som hon inte hade när jag var tillsammans med henne, hennes självförtroende har utvecklats enormt och hon verkar ha blivit mycket starkare och mognat mycket. Inte för att hon var omogen på något sätt när jag var tillsammans med henne, men det märks att hon har fått en något skiftad världsbild.

Moa är tillbaka i Lund över julen och jag hoppas på att kunna träffa henne imorgon eller åtminstone någon dag medan hon är här.

Jag har fortfarande inte handlat några julklappar. Folk verkar allmänt stressade under julen. Känns meningslöst, men å andra sidan tycker jag alltid det är meningslöst att vara stressad.

Jag läser som ni säkert vet ganska många bloggar, jag tror jag har runt 15-20 stycken personliga bloggar i min lista som jag läser så fort det kommer något inlägg, vilket brukar bli typ 3-4 inlägg om dagen.
De senaste dagarna/veckorna har det varit extremt mycket negativa inlägg. Vissa kommer med strikta nyheter och saker de gjort, vilket i sin tur kan vara lite intressant att läsa om man känner personen väl och undrar vad som pågår i dens liv. Men känslor kan vara kul att läsa ibland också, om det är välskrivet. Men de inläggen med känslor på senaste tiden har mest varit whine, det blir lite långtråkigt att läsa och det är i princip alltid samma sak som står där. Jag vet att jag kan whina ibland också, det är skönt att skriva av sig, men.. ja.. ibland blir det lite för mycket.

Jag har installerat nya Windows Vista.
Det är lite värdelöst faktiskt, många av deras grymma nya funktioner som de är så stolta över är helt fruktansvärt onödiga och värdelöst opraktiska. Det ser snyggt ut med glass temat, som jag upptäckte väldigt sent, och som upptäcktes överhuvudtaget tack vare Emanuel.
Ja, det är ju nya Windows så det går inte att undvika, men jag hoppas de kommer med lite patchar rätt snabbt. Som vanligt har de släppt systemet långt innan det är helt klart.

Jag vill till Berlin på kongress. Men det blir nog inte av på grund av två anledningar.
Kan inte få ledigt från jobb och kan inte få någon att följa med mig.
Oscar Swartz och Rasmus Fleischer lär vara där dock, och massa andra stora namn. Shit vad det hade varit grymt att vara där. Men men, nästa år.

Jag hittade en ny funktion i en modifierad Media Player Classic.
Det finns en inbyggd webserver som man kan gå in på och styra mediaspelaren. Det är skithärligt, för nu kan jag styra mediaplayer med laptopen när jag ligger i sängen. Då behöver jag inte resa mig för att starta, stoppa, skippa eller ändra volym.
För varje dag som går kommer jag lite närmre till att bara behöva ligga i sängen resten av mitt liv.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har precis sett Beerfest, äkta amerikansk film, fylld av dåliga skämt, sjukt dåliga effekter och tonvis med cheesy patriotism. Men ändå rolig. Ena killen dör, sen typ 5 minuter tidigare kommer hans tvillingbror som är exakt likadan på alla sätt och vill att de andra ska kalla honom för sin brors namn för att hedra honom. Så fortsätter filmen precis som innan :p

Den här veckan har varit rätt seg. Har ju dragit på mig en ordentlig förkylning. Var hemma från jobb i onsdags och borde ha varit det idag men jag tjänade mer pengar på att vara där.
Annars har det typ inte hänt någonting. Har börjat koda lite på nästa DHG system och det är rätt roligt. Gör det i Ruby on Rails, vilket är ett nytt språk för mig. Men det är intressant.

Jag har typ inte pratat med någon nästan vilket känns rätt skumt också.
Saknar vissa personer, David, Love.. så långt borta.
Och dig, så nära men ändå så långt borta. Fuck 14-22.. du vet vem du är ;P

Jag har funderat en del på att söka något annat jobb, men det känns ganska meningslöst. Jag har kommit fram till att jag ska sluta jobba någon gång i februari. Då har jag pengarna jag behöver och det som toppade beslutet var att Emma skulle sluta jobba då också. Ibland påverkas man för mycket av grupptryck ;P

Men jag mår i allmänhet rätt bra faktiskt, förutom förkylningen förståss.
Men det är mest petitesser.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det är ettårsdagen för att fira hur lätt Helena lyckades kapa mig ifrån sitt liv.
Jag trodde ärligt talat att jag skulle må sämre vid det här datumet, men det gör jag inte. Förmodligen helt och hållet på grund av att jag har vänner som jag älskar.
Speciella tack till David och Emma, ni är sötast.

Självklart har massa andra människor hjälpt mig också, Emanuel, Jonas, Fidde.

Jag vet att jag hade varit sjuuukt mycket mer deprimerad under det föregående året och efter Helena gjorde slut om det inte varit för dig David. Du är och kommer alltid vara en mentor.
Jag hade inte mått alls lika bra den senaste tiden, med jobb och hela rutinsaken och allting om det inte hade varit för dig Emma, du visar sån enorm styrka om och om igen men du vet inte om det, tack för att du håller mig sällskap och tack för att du gett mig någon att krama på då och då.

Men ikväll tänker jag inte så mycket på gamla tider.

En speciell människa bor i mina tankar, de är konstant upptagna.
Varför? Och vad är dessa tankar som snurrar?

Har du någonsin känt att du älskar någonting och hatar det samtidigt?
Du mår bra av det och känner att det är en jättehärlig känsla, men samtidigt vill du att det skall bort. Så känner jag från stund till stund.
Men mestadels känns det bra, även om jag inte vet vad det är.

Nu ska jag försöka sova.

Puss på just dig!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

På senare tid har jag upptäckt mer och mer att Daniel är något av en förebild för mitt eget psyke. Detta är en man som lyckas arbeta 20 timmars dagar, vara social och ändå ha tid till att tänka efter och reflektera över vardagen och livet.

Läs följande artikel och begrunda om ni själva skulle kunna skapa något sånt här vid sidan av ett heltidsarbete som kräver över det normala av ens fysiska och psykiska förmåga.

Äventyrets Psykologi (a work in progress)

Välgenomtänkt, välskrivet och innehåller många saker som tål att tänkas på.

Det är en sak jag inte håller med om dock, att gå i skolan och söka kunskap är inte enbart en investering i framtiden. Jag håller med om att det kan verka så på ytan, speciellt när det är ämnen man inte har ett intresse av i sig.
Men utbildningen är snarare någonting som får dig att reflektera, någonting som är nödvändigt för att människan överhuvudtaget skall kunna existera och för att vi skall vara kapabla till att ta egna beslut som är baserade utifrån våra egna åsikter.
Utbildning kan vara indoktrinerande och hjärntvättande, men en allmänbildning ger oss möjligheten att bedöma ett objekt eller en situation ur flera vinklar och hjälper oss att skapa rätt uppfattning och ta rätt beslut.

Utbildning för mig är dessutom en jakt, en utmaning. Att lära sig mer innebär att man får större föreståelse, större förståelse ger större inblick och en bättre helhetsbild. Detta är någonting som påverkar oss i nuet, en större helhetsbild upplever jag ger en tendens till större livsglädje.
Utbildning i sig, är ett äventyr, en mental resa mot ett okänt mål.

Definitionen av ett äventyr som en fysisk resa anser jag bör utökas till mentala såväl som fysiska äventyr.

Men då uppstår ju problemet som essän tar upp att begreppet äventyr blir fruktansvärt “urlakat” och kan innebära vad som helst i princip.

Kanske man här måste göra skillnad på äventyr och utmaning, två begrepp som är varandras syskon. Två begrepp som är oerhört lika. Jag anser inte att ett äventyr är ett äventyr om det saknar utmaning. Men jag tror inte jag kan säga vice versa. En utmaning kan vara en utmaning utan att det behöver vara ett äventyr.

I det här fallet kvarstår då Daniel’s definition av ett äventyr och “mentala äventyr” är utmaningar. Det är en mental resa på vars väg man möter motgångar och svårigheter. Men trots allt ingenting som skulle vara intressant att skriva en bok om, och därav snarare en utmaning än ett äventyr.

Hur som helst anser jag artikeln väl värd att läsa minst 2 gånger och bör betraktas och tänkas igenom väldigt noggrant.
Jag personligen skall läsa den igen imorgon efter ytterligare reflektion.

Daniel är samma ålder som mig, trots detta känns det som han är mer mogen, smartare, bättre påläst, bättre allmänutbildad och ändå har fötterna på jorden.
Jag skulle kunna lära mig en läxa eller två av honom.
Hur kommer det sig att människor av samma ålder kan skilja så mycket?
Gener eller miljö?
Den eviga frågan.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Först gick vi till tapatio och där var helt sinnesjukt mycket folk utan någon
uppenbar orsak. Där brukar inte vara alls så mycket folk så det var väldigt
konstigt. Vi stod i kö ett tag och väntade på annat folk men ingen kom,
vid 23 gick vi för att gå till något annat ställe, och försöka hitta något.
Också hade vi tänkt skicka sms och sådär till alla som vi sade åt att de
skulle träffa oss vid tapatio kl 23. Men sen kom Emma precis när vi skulle
gå så hon anslöt sig till vårt gäng då.
Ytterst trevligt!
När vi sedan hade kommit iväg så gick vi runt och letade efter någonstans
att vara men hittade ingenting.
Allting var stängt, sen kom vi till Gräddhyllan, lite sådär snobbställe typ.
Vi satt där och snackade lite och Emma och Elli lekte med ljusen oväntat
länge. Vid sidan om oss satt en grupp aristokrater och diskuterade politik
utan erfarenhet av arbetarklassen eller någonting.
Framför dem satt en sjukt skum kille. Han kom in med en muffins, åt den,
sen lutade han huvudet mot händerna och satt så i typ 1½ timma,
av den tiden sov han på fullt allvar säkert 30 minuter.
Vem gör så en fredagkväll mitt ute på ett allmänt ställe? Weird!

Sen gick vi till tapatio igen och jag, norrmannen och Emma kom in.
Jonas skulle köra Elli’s syster hem och Elli följde självklart med så de kom
tillbaka efter typ 20 minuter, dock så stängde Tapatio då så de kom aldrig in.
Vi satt där inne ett tag men sen gick vi också och så åkte vi allihopa hem.
En allmänt trevlig kväll.

Igårkväll var jag på korridorfest med Jonas och norrmannen.
Det var inte lika spännande eftersom jag bara kände Jonas där typ,
och norrmannen hade jag ju träffat innan men jag kan inte säga att jag
känner honom direkt.
Hände inte så mycket, blev väldigt trött väldigt snabbt och kom hem vid
halv 3 tiden.

Sov till kl 14 idag, så halva dagen försvann ju redan där.
Har varit en riktigt seg söndag som vanligt. Livade upp den lite
genom att titta på Blood+, men jag hade hellre träffat någon.
Jag lyckas ju aldrig riktigt träffa någon på vardagarna så jag vill
försöka träffa så många som möjligt på helgerna.

Jaja.. Nu är jag trött igen i vart fall. Kanske mest för att jag övertalat
mig själv om att vara det.
Jobb imorgon.

Ang. titeln, det är mest någonting jag har tänkt på lite då och då och
har ett långt resonemang om religion, varför det finns och varför det är
dåligt, samt lite om de goda sidorna faktiskt. Men det tar jag i ett annat inlägg.

Oyasumi!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

För övrigt har det varit hyffsat skön vecka hittils. Jag lade mig runt 20 igår. Jag har lyckats fördriva tiden med att sova hyffsat väl. Om jag inte har sovit har jag suttit vid datorn och varit väldigt trött och tittat på serier eller något.
Idag tränade jag ju dock, vilket innebär att jag blev väldigt pigg när jag kom hem vid 20 tiden, har duschat och allt sånt och skall ha med mig micro-mat till jobb imorgon så lunch är fixad. Ska sova snart men tänkte jag behövde något i mig ikväll förutom en proteinshake.

Imorgon skall det bli lite mer This Week In Science och kanske lite Japanska lektioner, jag har en bra podcast med sånna också. Vi får väl se.

Jag har hört väldigt lite ifrån Emma också per SMS. I övrigt har jag inte pratat med någon direkt, Jonas har tenta ju så han är upptagen. Emanuel har jag visserligen pratat ganska mycket med, han jobbar där jag jobbar också så vi samåker hem dessutom, så man tänker inte direkt på att han är där och att jag pratar med honom. Men det är han och det gör jag, så det livar nog upp vardagen en hel del. Att vara helt asocial hade jag inte klarat av.

Davids telefon har flippat också så det går knappt att prata med honom. Men det kanske är fixat till helgen, då ska jag inte sova så tidigt heller. Det är ju faktiskt problematiskt för sociallivet att gå och lägga sig så tidigt.

Nu blev inlägget mycket längre än vad jag hade räknat med. Så jag hoppas du inte blev alldeles för uttråkad om du ens klarat dig såhär långt.
Vi hörs och ses!

Matane!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

David har inget internet på ett tag, Jonas är upptagen med skola och flickvän, Anders är upptagen med skola, flickvän och jobb. Alla andra jag känner är upptagna med någonting eller så orkar jag inte prata med dem, de är helt enkelt inte särskilt intressanta att prata med (ta inte åt dig om du är intressant att prata med).

Detta har inneburit att senaste veckan har jag pratat i princip enbart med Emma, och David en del på telefon.
Och Emma är en NPWH (Nice Person With Humour), hon är rolig att prata med och man kan prata om lite allt möjligt. Jag har påkommit mig själv med att tänka på någonting vi har pratat om eller någonting hon har berättat och lett för mig själv utan uppenbar orsak. Det var länge sen jag log av att tänka på någon och det är en trevlig känsla.
Hon har lättat upp en vecka av i princip enbart jobb.

Detta innebär ju också självklart att jag nu står inför en tuff tid. Emma kommer ju nämligen att jobba kvällskift, 16-22.
Vilket är precis den tiden på dagen jag är vaken och ledig. Vilket också då resulterar i att jag inte kommer kunna prata med henne på 5 dagar. Så vad ska jag nu se fram emot på måndag, onsdag och fredag då jag inte har träning.
Jag måste ju hitta på någonting som kan driva mig och hålla mig motiverad.

Det blir en stor och jobbig, men nödvändig uppgift att hitta den saken.

Fan.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En sak som ständigt kommer upp när jag försöker lista ut hur jag fungerar är hur jag ofta driver efter att hitta ett djup i allting. Jag vill att världen skall vara komplex och djup och allting skall inte bara vara ytligt och enkelt att se och genomskåda.

Det är nog därför jag till stor del gillar Anime och japanska serier och sånt. De är alltid sjukt djupa, oftast är de riktigt djupa famtidsserier, vilket har sina för- och nackdelar. Ergo Proxy till exempel är en post-apocalyptisk serie om hur robotar och människor lever i symbios. När det helt plötsligt är något som stör systemet och ett virus släpps så att robotar börjar få personliga känslor. Det är det vanliga klassiska egentligen, men de lägger fram det på ett väldigt bra sätt och de betraktar det liksom som något vanligt på något sätt, det är inte huvudhandlingen.

Men, jag driftar från min ursprunliga mening med den här posten. Det var att musik ofta bestämmer hur vi ska känna oss. Ibland är det så att man söker sig till en viss musik när man mår på ett visst sätt, men nu har jag upptäckt att andra hållet är aboslut fullt möjligt, musiken kan få oss att må på ett visst sätt.

Man blir väldigt eftertänksam och sådär när musiken är som till exempel Coldplay.
Jadu.. Mycket jag vill säga egentligen, men jag kan inte riktigt uttrycka det.

Jag har pratat med Pernilla idag, eller gör det nu i skrivande stund egentligen. En klasskamrat från 9an. Pratade rätt mycket med henne ibland då. Var kär i henne i 7an eller 8an också. Det känns som såååå länge sen. Men det var 3 år. Tre år låter inte mycket. :s
Men hon verkar må bra i alla fall.

Personligen har jag nog förändrats enormt mycket sen dess. Jag är fortfarande samma lata Fredrik som inte skulle få för sig att anstränga sig med skola eller något sånt. Jag är fortfarande samma halvt-ensamvarg som jag var då. Men idag vill jag i alla fall gärna tro att jag har utvecklat min sociala förmåga en del. Jag har insett att vissa saker är mindre än vad man kan få dem att bli om man tänker på dem för mycket. Jag ser lite större bild av helheten. Ser lite mer vad som är viktigt och vad som inte är det.

Jag saknar något väldigt mycket i mitt liv just nu.
Ett Raison Dêtre.

Kanske en flicka, kanske en väldigt bra vän som kan vara här med mig, kanske något annat.
Jag är inte säker.

Jag är dock säker på en sak. Ju fler människor jag träffar och pratar med och som står ut med att prata med mig desto gladare blir jag.
David
Emanuel
Anders
Jonas
Massa andra
Och idag och förhoppningsvis framöver Emma (en kompis till Jonas flickvän som jag träffat någon gång som hastigt innan, vars MSN jag fick idag)

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.