Eftersom Emma tvingade mig att lyssna på Coldplay i 2 timmar nu (vi säger att det gick till så i alla fall).
Så har jag blivit helt fluffig i huvudet. Vilket innebär massa saker, bland annat att man är känslosam och sitter och försöker klura ut saker om sig själv.
En sak som ständigt kommer upp när jag försöker lista ut hur jag fungerar är hur jag ofta driver efter att hitta ett djup i allting. Jag vill att världen skall vara komplex och djup och allting skall inte bara vara ytligt och enkelt att se och genomskåda.
Det är nog därför jag till stor del gillar Anime och japanska serier och sånt. De är alltid sjukt djupa, oftast är de riktigt djupa famtidsserier, vilket har sina för- och nackdelar. Ergo Proxy till exempel är en post-apocalyptisk serie om hur robotar och människor lever i symbios. När det helt plötsligt är något som stör systemet och ett virus släpps så att robotar börjar få personliga känslor. Det är det vanliga klassiska egentligen, men de lägger fram det på ett väldigt bra sätt och de betraktar det liksom som något vanligt på något sätt, det är inte huvudhandlingen.
Men, jag driftar från min ursprunliga mening med den här posten. Det var att musik ofta bestämmer hur vi ska känna oss. Ibland är det så att man söker sig till en viss musik när man mår på ett visst sätt, men nu har jag upptäckt att andra hållet är aboslut fullt möjligt, musiken kan få oss att må på ett visst sätt.
Man blir väldigt eftertänksam och sådär när musiken är som till exempel Coldplay.
Jadu.. Mycket jag vill säga egentligen, men jag kan inte riktigt uttrycka det.
Jag har pratat med Pernilla idag, eller gör det nu i skrivande stund egentligen. En klasskamrat från 9an. Pratade rätt mycket med henne ibland då. Var kär i henne i 7an eller 8an också. Det känns som såååå länge sen. Men det var 3 år. Tre år låter inte mycket. :s
Men hon verkar må bra i alla fall.
Personligen har jag nog förändrats enormt mycket sen dess. Jag är fortfarande samma lata Fredrik som inte skulle få för sig att anstränga sig med skola eller något sånt. Jag är fortfarande samma halvt-ensamvarg som jag var då. Men idag vill jag i alla fall gärna tro att jag har utvecklat min sociala förmåga en del. Jag har insett att vissa saker är mindre än vad man kan få dem att bli om man tänker på dem för mycket. Jag ser lite större bild av helheten. Ser lite mer vad som är viktigt och vad som inte är det.
Jag saknar något väldigt mycket i mitt liv just nu.
Ett Raison Dêtre.
Kanske en flicka, kanske en väldigt bra vän som kan vara här med mig, kanske något annat.
Jag är inte säker.
Jag är dock säker på en sak. Ju fler människor jag träffar och pratar med och som står ut med att prata med mig desto gladare blir jag.
David
Emanuel
Anders
Jonas
Massa andra
Och idag och förhoppningsvis framöver Emma (en kompis till Jonas flickvän som jag träffat någon gång som hastigt innan, vars MSN jag fick idag)
