En av anledningarna till att jag inte gillar Sverige alls är att vi inte utvecklas, överhuvudtaget. Allting står helt still. Blev tipsad av Emanuel om en video av en snubbe som stod och förolämpade Sverige och vår inbillade elitism, men för mig kom han inte med något nytt. Jag vet att vi inte är bäst och utbildar bäst ingenjörer. Han kom dessutom med få lösningar på problemet och verkade mest njuta av att sätta dit folk med att de inte kunde meningslös allmänbildning.

Dock hittade jag en annan lite längre video av honom. 34 minuter intressant argumentation om varför Sverige inte är så bra, och därmed också vad vi behöver göra för att bli bättre. Jag kan inte hålla med honom mer. Väl värt en titt!

Lite trött nu (kolla timestampen) så det blir kanske lite flummigt.

Igår (Fredag till Lördag) var jag i alla fall ute med Jonas och det gänget på Club IN i danmark.
Don’t get me wrong, det är ett sjysst gäng med roliga snubbar och sådär, men var rätt trött och Jonas var ovanligt inställd på att vi andra skulle ragga på klubb-luder under kvällen och som vanligt var vi fega för att vi inte ville det.

Hursom var det i princip första gången jag faktiskt saknat Emanuel. Han har sen jag först snackat med honom varit väldigt intressant eftersom han i extremt många aspekter är kopiöst lik mig själv. Men nu var första gången jag verkligen önskade att han var där med mig.

Det är nämligen så att när Emanuel är med i en samling så har man alltid en liksinnad hjärna att vända sig till. Varken Jonas eller någon i det gänget tänker som jag gör och det går inte att ha en diskussion på den nivån som det går med Emanuel, även om jag mot förmodan skulle få dem att börja prata om fysik, religion, statistik, psykologi eller livs-filosori så skulle diskussionen hamna på någon form av omogen nivå där man skämtade om det och avfärdade tankarna som för jobbiga att tänka.
Med Emanuel kan jag diskutera sådant timvis, och det är ändå roliga, intressanta och upplyftande diskussioner.
Jag vill absolut inte säga att vi har diskussioner på en mer vuxen nivå, det låter så tråkigt. “Vuxen” för mig är nästan lika med att vara tråkig, en “vuxen” person avfärdar också tankar om existens som meningslösa eftersom man aldrig kommer få svaret.
Diskussionerna med Emanuel är mer civiliserade, mogna, men ändå roliga, uppfinnelserika, nytänkande, framförallt är de på samma tankeplan som jag befinner mig i. Jag behöver inte förklara för Emanuel varför jag inte vill plocka upp någon främmande tjej i en klubb som förmodligen fick herpes från en toalettsits vid 12 års ålder (lite överdrift okej, men ni förstår vad jag menar) han vet redan att jag inte är ute efter sånna saker i livet.

Så jag menar ingen respektlöshet mot de jag var och festade med. Men jag saknade verkligen Emanuel och hans förmåga att plocka upp en situation, en kväll, till en annan nivå.

Jag och Emanuel diskuterade miljö.
Som ni vet är jag en entusiastisk bilförare och allmänt emot hela gör-livet-jobbigare-för-att-miljön-ska-må-bättre rörelsen.

Anledningen till att jag vill ge mig in i fysik är delvis för att jag ska kunna forska om energikällor, kärnfysik och dess like.

Tekniken behöver utvecklas för att bli mer miljövänlig, om skulle det bara komma en el-bil som var snygg och hade ungefär samma prestanda (lite sämre är accepterad) som en bensinbil och kostade lika mycket så skulle jag köpa den. Varför inte liksom? Man skulle slippa alla uppehållsgrejor det är med en bensinmotor, slippa avgaser, slippa buller och skit och den skulle alltid starta omedelbart (förutsatt att man laddat batterierna såklart, med tanke på hur bra jag är på att ladda min iPod kanske det inte är en bra idé, men ändå).

Det är ändå besides the point.
Poängen är att jag inte tänker göra mitt liv jobbigare för att tekniktuvecklare är lata, om det ska va tvunget så kommer jag utveckla en bättre lösning själv.

Efter ett tag kom vi ju dock fram till att problemet egentligen inte riktigt ligger hos tekniktutvecklarna och forskarna. Det ligger hos politikerna och väljarna.

Läs följande artikel och bli förstummad över politikernas dumdristighet:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=270711

Det har alltså funnits ett förbud för att forska och skissa på kärnkraftverk.
Totalförbud på att utveckla kärnkraftverk.
Varför?!

Min teori är följande:
Politikerna har inte lika stark ståndpunkt om den sanna informationen kommer fram.
Miljöpartiet gillar att de kan säga att det tar flera tusen år för kärnavfall att brytas ned, när sanningen egentligen är att ur ett modernt kärnkraftverk kommer det 90% mindre avfall och dessa avfall kan brytas ner på ett par hundra år.

Samma gällde tydligen sjukvården, det är förbjudet att komma med nya lösningar.

Hur sjukt är inte detta?!
Det är förbjudet att bara forska inom ämnet. Vem skulle det kunna skada?
Jag kan förstå att det är förbjudet att bygga någonting utan godkännande, men bara skissa på ett kärnkraftverk. It’s mindboggeling.

Den naturliga cynikern i mig måste ju dessutom peka ut problem #2 som jag nämnde.
Väljarna.

Problemet med alla demokratier är att ungefär 2% av väljarna vet vad de väljer.
Av alla intervjuer och liknande jag har sett av vanligt folk i TV och tidningar om vad de anser om kärnkraft har ingen haft ett vettigt eller ens korrekt argument om varför det skall läggas ner.
Folk tror att risken är en härdsmälta och det ska explodera och förstöra en hel stad och förgifta hela Sverige. För detta har de sett på TV.
Risken är och har alltid varit avfallen, med modern teknik och teknik som kommer inom 10 år kommer vi att i princip helt och hållet neutralisera denna risk.

Men nejdå, istället tycker folk det är bättre att vi förlitar oss på kolkraftverk i 20år till, tills det har kommit ett bättre alternativ.
Men vänta nu lite, var det inte förbjudet att forska fram ett bättre alternativ? JO!
Så med andra ord är vi fast i kolkraft i säkert 50 år till innan sol, vind och vattenkraft har effektiviserats nog för att kunna införas som ett vettigt kostnadseffektivt alternativ.

Kan planeten ta 50 år till av kol?
You tell me.

Jag var med Emanuel vid vombsjön igår (han bor där), vi räknade lite matte och sen gick vi en runda och fotade lite. Jag fick några bilder som jag blev lite nöjd med. Men jag är väldigt osäker på dem. Vad tycker ni?

Skulle den första ha varit svart/vit också?
Skulle inte någon av dem ha varit svart/vit?
Skriv väldigt gärna vad ni tycker!

En perfekt lördag.

Steg upp sent och härligt vid 14 tiden och var utvilad och allt sånt som vanligt.
Sen gick jag upp och satt vid datorn lite grann och lade in en tvätt kläder och åt någon fralla eller något sånt. Sen kom Emanuel hit vid 18 tiden och meningen var att vi skulle spela Go och käka pizza och sen titta på en Anime film och ha lite sådär japan-temad kväll. Han skulle dock hem vid 21 och vi slöade lite med att börja spela och beställa pizza och kollade lite på WoW och körde lite WoW snack och jag lärde mig lite grann. Sen kollade vi kvalitén på filmerna jag hade laddat ner och sånt, sen beställde vi pizzorna och hämtade dem 20 minuter senare. Åt dem medan vi spelade Go, jag vann partiet, men det var Emanuels första gång och det blev ett jävligt snyggt parti faktiskt. Pizzorna var väldigt goda också för att ha kommit från Mama Rosa, det var Mexicana. Partiet Go tog väl kanske en 45 minuter eller något att spela så efter det var det bara 40 minuter kvar till han skulle sticka, så vi satt och snackade lite och hade allmänt trevligt fram till dess istället för att börja kolla på någon film. Men det var riktigt skönt ändå.

Efter att jag lämnat Emanuel i Veberöd åkte jag hem och satt och softade typ 20 minuter eller nått, och sen åkte jag och hämtade Emma.

Vi började med att kolla upp receptet för Chocolate Chip Cookies, kom fram till att det inte finns något vettigt svenskt namn på denna kaka och sen gjorde vi en checklista på vad som behövde handlas. Åkte till Statoil, handlade, bakade.
Kakorna blev jättefula och torra, men de blev goda, nu dagen efter är de ännu godare och jag ska ha med mig dem till jobb imorgon.

Efter detta satt vi bara och softade, vi tittade på två jävligt ovanliga avsnitt av My Name Is Earl, de var ändå bra, men gjorde många referenser till tidigare avsnitt så om man inte följt serien så kanske de inte var lika bra.

Efter det vet jag inte riktigt vad vi gjorde, vi surfade runt på YouTube ett tag och sen satt vi i flera timmar på last.fm och skippade igenom låtar i deras genre-baserade personliga radio. Samtidigt satt Emma och stalkade Emanuel genom last.fm och kollade vad han lyssnade på med jämna mellanrum och kommenterade detta till honom via MSN. Allmänt lustigt.

Det går inte riktigt att definiera vad som var så sjukt härligt med den kvällen, men vi gjorde i princip ingenting (internskämt: “kanske”) fram till klockan 6 på söndagmorgon. Det var så enormt avslappnande och mysigt.
Det går inte att beskriva hur härligt det är att ha en kompis man kan sitta uppe hela natten med utan någon speciell anledning.
Varför ska alla vara så fjolliga och sova på nätterna?

Den 1 November, i övermorgon, kommer jag ha varit singel i ett helt år.

Det är ettårsdagen för att fira hur lätt Helena lyckades kapa mig ifrån sitt liv.
Jag trodde ärligt talat att jag skulle må sämre vid det här datumet, men det gör jag inte. Förmodligen helt och hållet på grund av att jag har vänner som jag älskar.
Speciella tack till David och Emma, ni är sötast.

Självklart har massa andra människor hjälpt mig också, Emanuel, Jonas, Fidde.

Jag vet att jag hade varit sjuuukt mycket mer deprimerad under det föregående året och efter Helena gjorde slut om det inte varit för dig David. Du är och kommer alltid vara en mentor.
Jag hade inte mått alls lika bra den senaste tiden, med jobb och hela rutinsaken och allting om det inte hade varit för dig Emma, du visar sån enorm styrka om och om igen men du vet inte om det, tack för att du håller mig sällskap och tack för att du gett mig någon att krama på då och då.

Men ikväll tänker jag inte så mycket på gamla tider.

En speciell människa bor i mina tankar, de är konstant upptagna.
Varför? Och vad är dessa tankar som snurrar?

Har du någonsin känt att du älskar någonting och hatar det samtidigt?
Du mår bra av det och känner att det är en jättehärlig känsla, men samtidigt vill du att det skall bort. Så känner jag från stund till stund.
Men mestadels känns det bra, även om jag inte vet vad det är.

Nu ska jag försöka sova.

Puss på just dig!

Eftersom Emma tvingade mig att lyssna på Coldplay i 2 timmar nu (vi säger att det gick till så i alla fall).
Så har jag blivit helt fluffig i huvudet. Vilket innebär massa saker, bland annat att man är känslosam och sitter och försöker klura ut saker om sig själv.

En sak som ständigt kommer upp när jag försöker lista ut hur jag fungerar är hur jag ofta driver efter att hitta ett djup i allting. Jag vill att världen skall vara komplex och djup och allting skall inte bara vara ytligt och enkelt att se och genomskåda.

Det är nog därför jag till stor del gillar Anime och japanska serier och sånt. De är alltid sjukt djupa, oftast är de riktigt djupa famtidsserier, vilket har sina för- och nackdelar. Ergo Proxy till exempel är en post-apocalyptisk serie om hur robotar och människor lever i symbios. När det helt plötsligt är något som stör systemet och ett virus släpps så att robotar börjar få personliga känslor. Det är det vanliga klassiska egentligen, men de lägger fram det på ett väldigt bra sätt och de betraktar det liksom som något vanligt på något sätt, det är inte huvudhandlingen.

Men, jag driftar från min ursprunliga mening med den här posten. Det var att musik ofta bestämmer hur vi ska känna oss. Ibland är det så att man söker sig till en viss musik när man mår på ett visst sätt, men nu har jag upptäckt att andra hållet är aboslut fullt möjligt, musiken kan få oss att må på ett visst sätt.

Man blir väldigt eftertänksam och sådär när musiken är som till exempel Coldplay.
Jadu.. Mycket jag vill säga egentligen, men jag kan inte riktigt uttrycka det.

Jag har pratat med Pernilla idag, eller gör det nu i skrivande stund egentligen. En klasskamrat från 9an. Pratade rätt mycket med henne ibland då. Var kär i henne i 7an eller 8an också. Det känns som såååå länge sen. Men det var 3 år. Tre år låter inte mycket. :s
Men hon verkar må bra i alla fall.

Personligen har jag nog förändrats enormt mycket sen dess. Jag är fortfarande samma lata Fredrik som inte skulle få för sig att anstränga sig med skola eller något sånt. Jag är fortfarande samma halvt-ensamvarg som jag var då. Men idag vill jag i alla fall gärna tro att jag har utvecklat min sociala förmåga en del. Jag har insett att vissa saker är mindre än vad man kan få dem att bli om man tänker på dem för mycket. Jag ser lite större bild av helheten. Ser lite mer vad som är viktigt och vad som inte är det.

Jag saknar något väldigt mycket i mitt liv just nu.
Ett Raison Dêtre.

Kanske en flicka, kanske en väldigt bra vän som kan vara här med mig, kanske något annat.
Jag är inte säker.

Jag är dock säker på en sak. Ju fler människor jag träffar och pratar med och som står ut med att prata med mig desto gladare blir jag.
David
Emanuel
Anders
Jonas
Massa andra
Och idag och förhoppningsvis framöver Emma (en kompis till Jonas flickvän som jag träffat någon gång som hastigt innan, vars MSN jag fick idag)