Skitskum dröm

Jag hade absolut konstigaste drömmen inatt. Jag har haft rätt mycket livliga drömmar på senare tid men den senaste nu var helt absurd.

Som vanligt kommer man ju bara ihåg fragment men jag kommer ihåg ganska mycket detaljer av fragmenten.
Det första jag minns är att jag sitter och pratar med Emma, hon är riktigt sur på mig. Vi sitter och diskuterar någon form av uppgörelse, ungefär som att vi har varit gift och skilts, en sak som kommer fram då är att jag bara får träffa henne på morgnar. Hon verkligen, hatar mig nästan, liksom ser ner på mig som om jag inte är värd någonting.

På något sätt så kommer det till en lite lättsam stämning och så skall hon färga mitt hår av någon anledning, jag har helt plötsligt väldigt mycket längre hår och det är nästan svart. Hon färgar vänster sida blond så jag har höger sida svart och vänster sida blond. Det är ganska långt men det hänger inte ner utan det är sådär uppsprayat som alla Japanska mode-killar har sitt hår. Efter det så går jag runt lite så och folk kommenterar det.

I nästa bit så är jag på en fabrik,  det är ett enormt stort ställe och vi går runt i korridorer med kontor och tunnlar som går under jorden. Inte med Emma denna gången utan med hennes pappa.
Eller, det är inte riktigt hennes pappa, ibland är det hennes pappa helt och hållet och ibland är det min fysik professor från vågläran, oftast är det en blandning mellan de två.

Vi går först runt på vad som verkar vara ett företag, jag och Emmas pappa. Han förklarar för mig lite vad som händer på de olika avdelningarna och kontoren, hela tiden syftar pratar han också ner lite till mig (detta är ett gemensamt tema) som om att jag inte skulle klara av arbetet, eller liksom, att jag verkligen ska tänka efter ordentligt innan jag ger mig in i det i alla fall.
Vi vandrar runt så lite men sen kommer vi till de underjordiska tunnlarna och då går det över mer åt att vara fysik professorn. Han visar lite laboratorier och folk som arbetar och vad de gör och sånt också. Samma sak där, syftar till att jag borde tänka ordentligt innan jag försöker ge mig in i det. Men sen visar han hur mycket korruption och falskhet det finns i laboratorierna, jag vet inte riktigt hur.
Min personliga ogrundande åsikt är att vetenskapen är en extremt ren form av kunskap, ett yrke där man inte riktigt behöver bry sig om vad som händer i världen och kan inte påverkas av storföretagen, följer man den vetenskapliga metoden så kan man inte få fram fejkade resultat och man kan inte vara korrupt liksom.
Men det är hela känslan av den biten av drömmen att även vetenskapsyrket är lika korrupt som allting annat.

Vi kommer till ett rum i tunneln, utifrån är det en vanlig plåtdörr med vit-kalkade väggar. Inuti så är det en thailändsk sport-arena (ungefär 5×10 meter och sluttande läktare) i trä. Där står två taekwon-do (eller kickboxning) tävlare i mitten och fightas och folk hurrar och sådär. Väldigt underground-olaglig-vadsladnings fight liksom. Jag börjar prata med Emmas pappa/fysik professorn om att jag har tränat kampsport och sen går vi vidare.

Jag kommer ihåg att det hände lite saker i ett parkeringshus lite senare och någon försökte mörda mig, det slutar i alla fall med att jag är ensam nere i tunnlarna igen. Jag ser Emmas pappa/fysik professorn och min gamla lärare från gymnasiet Gösta komma med bomber i händerna och runt midjan, allmänt glada och pratar trevligt med varandra. De går upp genom en lucka i taket och kommer in i thai-fighting arenan med bomberna, de inser att de har kommit in i fel rum men nu är alla thailändare skitsura och börjar jaga oss. Vi springer iväg och jag säger till Gösta “Jag visste att ni inte tänkte spränga det där stället, den bomben du har där ser ju ut som den är gjord av en av dina niondeklassare” (trots att han var gymnasielärare och inte grundskolelärare).
Han svarar “Ouch” i lite sådär 90-tals sitcom-stil, skämtsamt. Jag tappar bort dem och plötsligt är marken gjord av lera, och jag ser jättestora lastbils-spår som leder upp till jordytan igen. Jag börjar springa i leran och följer spåren, sen vaknar jag.

Jag ligger i sängen med en känsla av att ingen tror att jag kommer klara göra det jag vill i livet, och att alla jag respekterar och ser upp till ser ner på mig som fan och tycker jag är värdelös.