Work expands so as to fill the time available for its completion.
En väldigt intressant princip som gäller nästan överallt. Det känns som en ganska allmänt känd grej att ju mer tid man allokerar till någonting desto mer tid kommer det ta att göra det. Men jag har aldrig riktigt sett det uttryckt i en mening sådär.
Det finns en mer generaliserad version som lyder:
The demand upon a resource tends to expand to match the supply of the resource.
Vilket är ännu mer välsagt. Vad man har i tidsväg är verkligen vad man spenderar. Jag har svårt för att försöka förklara detta i mina termer just nu. Jag kan inte tänka på konkreta exempel. Men det finns en variant på den som jag kan relatera till ännu bättre:
A second aphorism, attributed to Parkinson and sometimes called “Parkinson’s second law”, is “expenditures rise to meet income”. A similar situation exists with time: the more available, the longer a job takes.
Utgifter ökar alltid för att matcha inkomster, oavsett hur mycket pengar du har (inom vissa rimlighetsgränser) kommer du alltid att vara “fattig”. Med fattig här menar jag inte olyckligt så på något sätt, utan mer i form av att man inte anser att man har tillräckligt med pengar.
Parkinsons Lag, mycket väl värt att filosofera över.
