Detta skrev jag för ungefär ett år sen.
(Du vet då när jag precis blivit singel)
Det stämmer lite sådär, jag tolkar nog texten lite annorlunda nu än när jag skrev den, men texten stämmer. Tolkningen är upp till dig.
Jag älskar henne och kommer alltid att älska henne.
Har du någonsin haft känslan av att vara nere, vara ledsen, eller ”deprimerad” om du så vill. Och så händer någon liten till synes obetydlig sak, du får en nalle av en älskad, en kram av en vän eller ett vackert smycke av en förälder. Du går i skogen och det är molnigt och kallt och plötsligt kommer det en strimma solljus mot din hy och du värms upp ända ner i själen. På grund av denna lilla till synes obetydliga sak känner du att alla sorgsna känslor smälta bort och du fylls av en innerligen fred, en genomgående lycka som förvandlar din eviga vardag till konstant helg.
För mig var hon den känslan, hon är en känsla inkapslad i ett format av människa.
Känslor är konstanta och förändras aldrig, de existerar i ens närvaro mer eller mindre beroende på ens humör. Hon kommer alltid att vara den känslan för mig, men känslor kommer och går, deras närvaro är inte konstant. När man inte finns där, när man vänder sin rygg till den för en minimal tidsenhet så kanske känslan inte finns kvar.
