Jobbighet

Jag har en sak som jag stör mig lite på hos mig själv, en sak som jag har haft i stort sett hela livet. De två som känner till den bäst är Fidde och Emma. Emma vet hur det visar sig på senare dar och Fidde hur det var för 10 år sen.

Jag kan bli väldigt jobbig och störig efter ett tag när jag är med någon. Jag blir det aldrig om jag är koncentrerad och upptagen eller något sånt, utan bara typ, när jag vill ha uppmärksamhet, är rastlös, uttråkad, eller att jag mentalt är toppen, upptagen och sådär och snackar och har trevligt men har inte något att göra med kroppen, då måste överskottsenergin ta vägen någonstans.

Jag blir det aldrig heller mot människor jag inte känner eller till och med om jag inte känner de så bra. Jag måste alltså vara rätt så bra vän med dem för att jag ska kunna bli jobbig.

I lågstadiet så visade det sig väl mest att jag var rätt jobbig mot Fidde ibland på lektionerna.

Hur som helst, jag tror jag har gjort en ny upptäckt. Det här beteendet går lite upp och ner, ibland har jag full kontroll på det, ibland ingen alls. Jag försöker jobba på det och bli av med det helt, men ibland är det så jävla svårt eftersom det är något som har suttit i mig nästan hela mitt liv.
Den nya upptäckten är dock att jag tror att jobbigheten ökar med mängden oro jag har i kroppen. Idag var jag till exempel rätt dryg, och jag har ingen aning om hur jag ska göra imorgon, jag kommer vara pisstrött på morgonen, jag ligger lite efter i både matte och fysik, huvudsakligen på grund av den här filmen vi ska göra, som kommer ta upp hela min fritid denna veckan, och dessutom ska jag få min iMac imorgon, vilket gör att jag vill vara hemma för att kunna ta emot den och sånna saker. Så massvis som pågår, har mycket whine i kroppen och mycket “om” som snurrar i huvudet.

Jag tror den här oron tar vägen ut genom min kropp och inte ut genom min mun, även om den ibland kan ta den vägen också.