Jag har lyssnat på rätt mycket böcker på jobb vid det här laget.
Det är väldigt skönt faktiskt och är någonting jag har kommit till att värdera ganska högt. Jag vet inte varför, men jag gillar att lyssna på det dels för att det är en del spännande historier, men mest för att man blir mer literärt utbildad. Man kan ju inte säga att man har läst böckerna, men man har hört orden som står i boken, så att man kan ju åtminstone säga att man kan innehållet. Det går att konversera om det och man kan dra referenser till olika verk och sånt. Det är kul att vara allmänbildad, även om man framstår som en snobb och know-it-all.
Jag har alltid varit rätt så påpekande och noggrann med språk, besserwisseraktig nästan. Oftast inte så mycket på andra men desto mer på mig själv, och speciellt när det står fel i tidningar och officiella publikationer och sånt, stavfel eller meningsbyggnadsfel får inte existera i officiella sammahang. Får man betalt för att skriva ska man fan inte göra fel.
Men hur som helst, på senare tid känns det som att min noggrannhet ökat, jag känner ibland att jag skulle kunna jobba som korrekturläsare. Nackdelen är att jag tycker oftast det är fruktansvärt tråkigt att läsa. Jag tror den huvudsakliga bidragande faktorn till att jag läser så sakta är just att jag läser ganska noggrant. Även i böcker kan jag upptäcka stavfel. Men jag vet inte, just nu önskar jag i alla fall att jag hade haft en grundligare grammatisk utbildning, jag känner ju nätt och jämnt till de tre grundläggande ordgrupperna.
Jag känner för att skriva en bok själv, men jag vet inte om vad.
Men hur jävla svårt kan det va?
Det är mitt resonemang till det mesta, jag tror jag kan klara av allt i världen med enbart detta som argument: “Hur svårt kan det va?”
Och det är inte ens ett argument.
