En riktigt bra serie får en att känna någon känsla, något specifikt.
När man tittar på den så byggs karaktärer upp, man känner medlidande för dem, man delar deras glädje, en riktigt bra serie ger en någonting.
Full Metal Alchemist fick mig att känna en känsla av magi, att det fanns någonting speciellt i världen, och kärlek, vilket är ungefär samma känsla som magi.
Ergo Proxy får mig att känna mig filosofisk, eller post-apokalyptisk som jag kallar det, en känsla av att människan kanske inte är vad den påstår att den är. Att vi kan vara något annat, något mer, eller mindre.
The Simpsons får mig att känna mig lugn, som om allting i världen vore på dess rätta plats.
Family Guy får mig att känna mig road.
Heroes får mig att känna mystik, som om någonting extra finns i världen, någonting som vi inte riktigt har hittat än, som att människan kan vara mer än vad vi är. Den varierar i kvalité, men på sin höjd känner man mystiken, intrigen – uppföljt av bra action.
Nyligen har jag precis tittat igenom Dexter, säsong 1 och alla avsnitt som kommit ut än så länge av säsong 2.
Den är sjukt bra!
Det är verkligen en sån serie som får en att känna massa saker såhär efter man har sträcktittat den, det känns som att man har någonting mörkt inne i sig. Som att man själv också är lite av ett monster, som att man själv inte har några känslor ibland. Det är en lockande tanke, inga känslor, inga bekymmer, ingen sorg. Men inte någon kärlek heller, ingen lycka, ingen spänning. Man blir paranoid, jag börjar känna som att någon förföljer mig, känner mig som jag har gjort något fel. På ett spännande sätt känner man sig… felaktig, man känner sig olaglig.
Det är en spännande serie, fantastiskt karaktäruppbygge av Dexter, av hans ärkefiende, hans “nära och kära”, som inte alls är särskilt nära honom.
De gradvis bygger upp och bryter ner en fantastiskt intressant människa.
Väldigt psykologiskt djup vill jag påstå.
Nu tyvärr, så måste jag följa den veckovis, vilket alltid förstör en serie. Sånt här är inte menat att man ska se ett avsnitt, sen glömma, tappa känslan, försvinna från dess värld. Efter en vecka sen momentant – kanske – komma tillbaka in i känslan, i världen.
Nej, bra serier är menade att ses åtminstone i omgångar om 3-4 timmar i sträck, i Dexters fall innebär det 3-4 avsnitt i sträck. Man ska komma in i känslan, man ska leva i världen, när man slutar se den så lever man kvar, man tänker på det, man undrar hur det ska gå för honom, man vill veta fortsättningen, man kontemplerar tidigare händelser, varför det var så.
I Dexter upptäcker man många saker i efterhand, när man går igenom den i tankarna ännu en gång, en handling, en speciell sak som får en inse hur mycket eftertanke de ändå haft i manuset.
En riktigt bra serie ska göra en blind för misstagen och budget-defekterna.
En riktigt bra serie är som en riktigt bra bok, man lever sig in i den, och fulländar den med sin egen fantasi.
