Jag har sett ett antal julblogginlägg idag. Tydligen är juletider en av de högsta bloggingsäsongerna.
Eller ja, jag vet inte, det postas nog lika mycket i vanliga fall men folk håller sig sällan så bra till samma tema. Konstigt? :P

Hur som helst, jag tänkte joina.

Julen är en härlig tid, jag har 4 dagar ledighet, jag kan sitta på min röv och inte göra någonting i massvis av tid.
Folk ränner runt som idioter och försöker handla presenter och stressar upp sig över ingenting. För övrigt har jag en teori om julstress, folk blir stressade för att alla försöker göra allting samtidgit och allting går extremt långsamt. Folk har en dålig förmåga att luta sig tillbaka och njuta av tiden, allt skall vara gjort nu, nu, nu, när de kommer på att någonting måste göras.

But i digress (varför finns det inga sånna bra uttryck på svenska?)

Julen är skön, men egentligen inte speciell, vi gör den speciell för att det är tradition att vi ska bete oss speciellt just nu. Varför inte bete sig speciellt alltid? Hade inte det varit mycket skönare?

Religion har inte gett vår värld särskilt mycket gott, speciellt inte kristendomen.
Men en sak jag alltid kommer tacka den för är helgdagar, tänk så mycket skuldfri ledighet vi har tack vare religion.
Men å andra sidan, tänk på alla pengar företagen hade tjänat om religion inte hade funnits.
Nä… Jag står fortfarande på den skuldfria ledighetens sida. Down with religion, up with holidays!
Typ Administrative Professionals Day!
Vi måste börja införa sånna där löjliga Amerikanska saker, vi snor ju allt annat från dem, varför inte helgdagar?
Presidents Day hade förståss låtit dumt eftersom vi inte har någon, men vi kan ha Knugens Dag! ;P

Denna gången inte om interpersonella förhållande eller ens personliga förhållanden. Men förhållandet mellan olika människors “nivå” i intelligens och kunskap, om man vill uttrycka sig så grovt.

I Sverige anses det högst olämpligt att skryta och vara stolt över sig själv.
Att visa att man är väldigt intelligent eller har väldigt hög kunskapsnivå ses som ganska negativt, så även av mig. Man säger ofta att dessa är snobbar eller att de försöker vara mer än de är och liknande.
Detta är ibland sant men ibland även inte sant överhuvudtaget. Jag tror dock inte det beror på någon så primitiv känsla som avundsjukan eller liknande utan att människor i grunden anser att människor är lika värda.

När någon påstår att de är intelligenta eller har hög kunskapsnivå så medför detta en oundviklig jämförelse, för säger man att man är “smart” så är det ju högst beroende på vem man jämför sig med.
När man säger det antar lyssnarna att man jämför sig med folk i närheten i detta sammanhang, om inget annat uttryckligen har framförts. Även om något annat uttryckligen framförts gillar folk inte att man påstår sig vara smartare eller ha mer kunskap än någon annan eftersom det även i svensk kultur medför en underton av att högre intelligens eller högre kunskap = mer värde.

Eftersom vi inte vill tro att vissa människor är mer värda, speciellt inte på grund av något som är så enkelt att införskaffa som kunskap, gillar vi inte när någon försöker bevisa att de har mer kunskap än någon annan.

Det är vad jag tror på i skrivande stund.

Tillägg några timmar senare:

Vi närmare eftertanke konstaterar ovanstående text enbart sånt som förmodligen de flesta redan har som åsikt, den argumenterar knappt någonting.

Det jag nog egentligen ville framföra var att den här uppfattningen, tolkningen om man så vill, av någon annans värdesättningar är i princip alltid felaktig.

Försök inte tolka någon på ett sätt förutom det självklara.

Jag har lyssnat på rätt mycket böcker på jobb vid det här laget.
Det är väldigt skönt faktiskt och är någonting jag har kommit till att värdera ganska högt. Jag vet inte varför, men jag gillar att lyssna på det dels för att det är en del spännande historier, men mest för att man blir mer literärt utbildad. Man kan ju inte säga att man har läst böckerna, men man har hört orden som står i boken, så att man kan ju åtminstone säga att man kan innehållet. Det går att konversera om det och man kan dra referenser till olika verk och sånt. Det är kul att vara allmänbildad, även om man framstår som en snobb och know-it-all.

Jag har alltid varit rätt så påpekande och noggrann med språk, besserwisseraktig nästan. Oftast inte så mycket på andra men desto mer på mig själv, och speciellt när det står fel i tidningar och officiella publikationer och sånt, stavfel eller meningsbyggnadsfel får inte existera i officiella sammahang. Får man betalt för att skriva ska man fan inte göra fel.
Men hur som helst, på senare tid känns det som att min noggrannhet ökat, jag känner ibland att jag skulle kunna jobba som korrekturläsare. Nackdelen är att jag tycker oftast det är fruktansvärt tråkigt att läsa. Jag tror den huvudsakliga bidragande faktorn till att jag läser så sakta är just att jag läser ganska noggrant. Även i böcker kan jag upptäcka stavfel. Men jag vet inte, just nu önskar jag i alla fall att jag hade haft en grundligare grammatisk utbildning, jag känner ju nätt och jämnt till de tre grundläggande ordgrupperna.

Jag känner för att skriva en bok själv, men jag vet inte om vad.
Men hur jävla svårt kan det va?

Det är mitt resonemang till det mesta, jag tror jag kan klara av allt i världen med enbart detta som argument: “Hur svårt kan det va?”
Och det är inte ens ett argument.

Eller heter det kanske News Update. Nä, newsupdate låter bäst.

Jag tänkte skriva lite vad som pågår.

På tisdag skall jag gradera i Kung Fu’n, gå från vitt bälte till gult bälte och jag kommer officiellt ha gått igenom grundträningen och vet ungefär hur man skall gå igenom några slag, sparkar, kast och fall.

Helena har gjort slut med sin pojkvän som hon bodde tillsammans med och skall flytta ut till något eget ställe. Jag läser hennes blogg och det är enda informationskanalen jag har till hennes liv, ganska intressant utveckling. Hur som helst så visar hon en sida av sig själv som hon inte hade när jag var tillsammans med henne, hennes självförtroende har utvecklats enormt och hon verkar ha blivit mycket starkare och mognat mycket. Inte för att hon var omogen på något sätt när jag var tillsammans med henne, men det märks att hon har fått en något skiftad världsbild.

Moa är tillbaka i Lund över julen och jag hoppas på att kunna träffa henne imorgon eller åtminstone någon dag medan hon är här.

Jag har fortfarande inte handlat några julklappar. Folk verkar allmänt stressade under julen. Känns meningslöst, men å andra sidan tycker jag alltid det är meningslöst att vara stressad.

Jag läser som ni säkert vet ganska många bloggar, jag tror jag har runt 15-20 stycken personliga bloggar i min lista som jag läser så fort det kommer något inlägg, vilket brukar bli typ 3-4 inlägg om dagen.
De senaste dagarna/veckorna har det varit extremt mycket negativa inlägg. Vissa kommer med strikta nyheter och saker de gjort, vilket i sin tur kan vara lite intressant att läsa om man känner personen väl och undrar vad som pågår i dens liv. Men känslor kan vara kul att läsa ibland också, om det är välskrivet. Men de inläggen med känslor på senaste tiden har mest varit whine, det blir lite långtråkigt att läsa och det är i princip alltid samma sak som står där. Jag vet att jag kan whina ibland också, det är skönt att skriva av sig, men.. ja.. ibland blir det lite för mycket.

Jag har installerat nya Windows Vista.
Det är lite värdelöst faktiskt, många av deras grymma nya funktioner som de är så stolta över är helt fruktansvärt onödiga och värdelöst opraktiska. Det ser snyggt ut med glass temat, som jag upptäckte väldigt sent, och som upptäcktes överhuvudtaget tack vare Emanuel.
Ja, det är ju nya Windows så det går inte att undvika, men jag hoppas de kommer med lite patchar rätt snabbt. Som vanligt har de släppt systemet långt innan det är helt klart.

Jag vill till Berlin på kongress. Men det blir nog inte av på grund av två anledningar.
Kan inte få ledigt från jobb och kan inte få någon att följa med mig.
Oscar Swartz och Rasmus Fleischer lär vara där dock, och massa andra stora namn. Shit vad det hade varit grymt att vara där. Men men, nästa år.

Jag hittade en ny funktion i en modifierad Media Player Classic.
Det finns en inbyggd webserver som man kan gå in på och styra mediaspelaren. Det är skithärligt, för nu kan jag styra mediaplayer med laptopen när jag ligger i sängen. Då behöver jag inte resa mig för att starta, stoppa, skippa eller ändra volym.
För varje dag som går kommer jag lite närmre till att bara behöva ligga i sängen resten av mitt liv.

Jag lyssnade på Duck City av Lena Andersson idag.

Jag kan inte säga att den var särskilt bra direkt.
Huvudkaraktärerna är John Von Andersson (notera författaren efternamn) en stenrik massmogul som äger ett företag som friterar i princip allting och tjänar massvis med pengar på onyttig mat. Kalle, hans brorson och hans tre brorsöner som är i kriget.

Ser någon annan än jag liknelsen till familjehierarkin i Kalle anka och Ankeborg?
Möjligtvis en medveten liknelse, till och med högst troligen en medveten liknelse, men det betyder inte att jag gillar den.

Boken handlar om en stad som har blivit uppslukad av fetma, normen är att väga över 100 kilo och många väger uppåt 200 kilo.
Staten inser att detta är ohälsosamt och de “Förklarar krig mot fetman” i äkta Bush anda.

Det är nummer två jag inte gillar med boken, Duck City = USA.
Det är en svensk författare som skriver om Kalle anka i USA, och gör flertalet liknelser till USA och dess styre. Språket känns dessutom som översatt engelska, Andersson har försökt skriva en amerikansk satirisk bok i stil med Michael Moore. Hon glömde dock att hon var och bodde i Sverige, hade hon skrivit den på engelska hade det känts mer äkta.

Hur som helst, själva grundtanken med boken gillar jag, själva konceptet.
Den skildrar extremiteterna av samhällsnormer och viktfrågor väldigt bra.
Den beskriver först det frisläppta hämningslösa samhället där alla är massivt feta och alla dör av hjärtattack och fetma. Boken går sedan vidare till att beskriva det totalitära maktsamhället där staten styr allting, om man inte går ner tillräckligt mycket i vikt skickas man till ett super-strikt fat camp där man får marschera och simma, dagarna i ända.
I detta samhälle dör folk av svält för att alla verkar få kollektiv anorexia och att ha mer än 5% kroppsfett anses vara hemskt.

Sedan har den några sidestorys, som t.ex. en seriemördare som bara mördar feta människor och jakt på nya sockerlager i himalaya (eller nått sånt).
Inga av dessa sidestorys får något slut och de är mest skumma när boken slutar, outredda på något sätt.

Jag är inte nöjd alls med slutet heller, hon verkar ha stressat med att få ut boken.
Eller så hade hon fått fram sitt budskap om fetma och nöjde sig med det och sket i karaktärerna.
Hela boken var så koncentrerad på temat om fetma och försöka visa att mitt emellan “is the way to go”, det verkade som att i den koncentrationen förlorades hela aspekten av karaktärutredning, psykologi, känslor och motivation.

Eller så är det bara för att jag nyss lyssnat igenom Crime And Punishment som bara handlar om karaktärer och psykologi, för övrigt en väldigt bra bok och grymt utredande.
Den har kommit upp på favorithyllan.
Jag antar att man inte kan jämföra ett av realism-epokens största verk med en snabbt utkommen samhällssatir av en svensk författare.